Införandet av ett tredje kön är inget hot mot feminismen

I fredags blev Tyskland det första europeiska landet att införa ett tredje juridiskt kön. Sverige kan komma att göra detsamma, men uppbackningen från riksdagspartierna till förslaget är hittills förvånansvärt sval.

Lagstiftningen handlar om att det cirka 1 av 1500 barn som vid födseln inte kan könsbestämmas ska få utrymme att växa upp och själv kunna identifiera sitt kön innan man börjar hormonbehandla och skära i dess könsorgan.

Elisabeth Sandlund på kristna tidningen Dagen sa till SVT att det är ”olyckligt” att inte så tidigt som möjligt ”förstärka” barnets könsidentitet som man eller kvinna. Tvärtemot vad Sandlund hävdar får tidiga ingrepp allt för ofta förödande konsekvenser när barnen tvingas i en könstillhörighet som senare i livet visar sig vara felaktig. Det räcker nämligen inte, som man tidigare ville hävda, att ”uppfostra” ett barn till ett visst kön för att barnet ska känna sig så.

Att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna sätter sig emot lagförslaget är föga förvånande. De har aldrig brytt sig om eller satt sig in i frågor som berör könsminoriteter, utan tvärtom i många fall försökt motarbeta deras kamp för rättigheter. Men att det inte kommer ett rungande ”ja” från några andra riksdagspartier än Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och att Centerpartiet har satt sig emot lagförslaget, borde leda till en del höjda ögonbryn.

Hur motiverar då Centerpartiet sitt ställningstagande? Jo, med att betona att de är ett feministiskt parti och att ett tredje juridiskt kön skulle kunna påverka ”korrekt statistik” och arbetet med jämställdhetsfrågor.

Det är tyvärr inte ovanligt att transpersoner blir motarbetade och även får hat och förakt mot sig från feministiskt håll. När kön inte längre kan ses som en dikotomi försvåras den svartvita kampen där kvinnan alltid ska ses i ett strukturellt underläge. Onekligen uppstår då frågan var vi placerar in transpersonerna i könsmaktsordningen.

I förlängningen skulle införandet av ett tredje kön öppna upp för att intersexuella barn aldrig behöver välja könsidentiteten ”man” eller ”kvinna” om de inte vill det och att även vuxna personer skulle kunna ändra till detta tredje kön, såsom det ser ut i bland annat Indien och Australien.

När kön inte längre ses som någonting statiskt och väldefinierat kan vårt samhälles djupa könsfixering uppluckras. För en del feminister ses detta som ett hot mot deras kvinnokamp, fastän det i praktiken borde vara exakt detta kvinnokampen vill uppnå; ett samhälle där kön inte spelar roll.

Rättigheterna för transpersoner går allt för långsamt framåt. Det var först 2013 som tvångssteriliseringarna av personer som genomgick könskorrigeringar upphörde. Kvinnokampen får aldrig gå ut över kampen för transpersoner. Det är dags att Centerpartiet och alla andra partier som hävdar sig stå för jämställdhet börjar stå upp för alla kön.

Annonser

När fakta inte räcker till…

…då hittar man på ny, även om den består av lögner. Så gör i alla fall Roya Hakimnia i Dagens ETC-ledaren Att vara emot sexköp är inte att hata prostituerade.

Hakimnia skriver att de ”extremliberala” säger att vi ska lyssna till sexarbetarnas egna röster och refererar till inte mindre än tre personer i min artikel Jävlar, vad jag är feminist!, utan att ange källa. Förmodligen vill hon inte att någon ska granska reportaget för nära, för då skulle folk snabbt upptäcka att det hon skriver till störst del är vinklat och ibland direkt uppdiktat.

”Lyssna på “sexarbetarna” säger de. Ok, låt oss göra det. Emma, som prostitueratt [sic] sig, säger i Ottar: “Det var inte själva sexet som var jobbigt, utan andra saker som kyssar, blickar och kommentarer. Jag behövde stänga av mina känslor för att klara av det.” Emma sålde sex för hon mådde dåligt, Veronica hade stora skulder, Frida hade utsatts för sexuella övergrepp i barndomen och hade redan ett destruktivt förhållande till sex ”så jag kunde lika gärna ta betalt”, säger hon”, skriver Hakimnia.

Det hade varit bättre om Hakimnia inte hade gett sig in och försökt stjäla någon annans tolkningsutrymme, utan hållit sig till att bara uttrycka sina åsikter. För hon misslyckas nämligen totalt. Så här säger mina intervjupersoner själva om Hakimnias tolkning av deras berättelse:

Emma: ”Hon [Hakimnia] har feltolkat mig och lyft fram det sämsta i min berättelse. Jag började inte sälja sex för att jag mådde dåligt, även om jag mådde lite dåligt under perioden jag gick på gatan.”

Läser man artikeln noggrannare ser man att tiden som Emma mådde dåligt syftar just till när hon sålde sex på gatan vilket skedde under ett halvår av totalt åtta år som hon har sålt sex. Det står inte heller att hon mådde dåligt specifikt av att sälja sex, utan att hon mådde dåligt över var hon befann sig i livet under den perioden, vilket naturligtvis inkluderade fler aspekter än sexsäljandet då det inte var vad hela hennes liv bestod av.

Veronica: ”Jag tycker att hon [Hakimnia] framställer mig helt fel. Jag började som sexarbetare pga skulder, men det var inte därför jag fortsatte. Skulderna var lite min biljett in i den världen vilket jag typ är lite tacksam för. Dessutom sa jag aldrig någonsin att jag skulle ha haft ”stora” skulder, så där lade hon själv till ett laddat ord som inte går att finna i texten enbart i syfte att styrka sina poänger. De som läser hennes artikel men inte har läst ditt [mitt] reportage påverkas felaktigt då hon framställer mig på ett lite orättvist sätt.”

Precis som Veronica säger skrev jag tydligt i artikeln att hon hade skulder när hon började, men att sälja sex snabbt löste de skulderna och att Veronica fortsatte av andra skäl.

Frida, som är den i reportaget som mått sämst av att sälja sex har mått dåligt övergripande genom sitt liv. Hon mådde bättre av att sälja sex ett tag, men i längden blev även det destruktivt då hon inte klarade av att sätta gränser.

Det är intressant att bara för att man mår dåligt av andra skäl att sälja sex då per definition skulle vara dåligt. Man skulle aldrig säga så om någonting annat: ”Hon mådde dåligt när hon började som butiksbiträde, därför är det dåligt att vara butiksbiträde”.

Man kan tycka vad man vill i frågor som berör sex mot ersättning. Jag respekterar de flesta åsikter och är mest beklämd över bristen på nyanseringar i diskussionen. Att visa att verkligheten sällan är svart eller vit var hela anledningen till att jag skrev en artikel med sexarbetares egna röster där jag lämnade mina åsikter utanför. Men att personer som förmodligen har extremt lite kontakt med människor som säljer sex skapar en egen bild av hur det är och tar till alla maktmedel de kan, till och med lögner, för att få igenom sina argument är inte bara pinsamt och beklämmande, utan också allvarligt. Det är just personer som Hakimnia som hindrar sexarbetare att också kunna berätta om det som de upplever som dåligt, för det snedvrids och används emot dem. Man vill kunna läsa åsiktsjournalistik, som på en ledarsida, och lita på att det som står är baserat på fakta. Det sista vi behöver i den här infekterade debatten är fler personer som tar sexarbetarnas tolkningsföreträde.

Det är inte hans fel att du inte får orgasm

I fredags publicerades Emelie Roslunds artikel Varför bryr sig så få killar om tjejers orgasmer? Hon skriver at ”heterosex är en av de mest ojämställda upplevelser jag varit med om i hela mitt liv” och för männen att ”prestera fram en orgasm hos den [kvinnan] de ligger med, eller i alla fall ett försök till en, skiter de i”. När hon frågade män i sin omgivning om varför det är så såg de helt oförstående ut. Tvärtom hävdade de att de skulle kunna ”kliva över lik för att få en kvinna att bada i sina egna fontänorgasmer.” Roslunds slutsats var att män måste anstränga sig mer för att ge kvinnor orgasm och att om de inte vet om hon har kommit eller inte bör de fråga.

Det här synsättet reproducerar bilden av kvinnan som passiv mottagare för mannens lustar. Han får fritt styra hur sexet ska gå till och om hon har tur kanske han tillfredsställer henne också. Men hon ansvarar inte för att tala om på vilket sätt hon vill ha sex och hur det blir skönt för henne.
Nog vill de flesta män tillfredsställa sin sexpartner och som hon själv nämnde känner de av prestationskrav. Fast på fel sätt. De är oroliga för hårdheten på sin kuk och för att komma för fort. Tyvärr är det alldeles för många män som tror att bra sex centrerar kring vad de gör med sitt könsorgan. Som om bara de trycker in sin trollstav i henne så kommer magi att ske. Det är ju sällan så och få kvinnor känner att det här är tillräckligt för att få dem att nå några höjder. Kvinnans känsligaste område, klitoris, sitter ju som bekant i de yttre delarna och stimuleras därför för de flesta inte så enkelt av kukifitta-sex. Och om du inte poängterar detta kommer han fortsätta att leva i sina villfarelser. Jag vet inte hur många killar som har tittat förvånat på mig när jag säger att samlaget i sig är sekundärt för min njutning. Det är bara sorgligt.
Det är inte konstigt att män nojar om både de själva och kvinnan de ligger med förväntar sig att det är upp till honom att ansvara för båda deras njutning. Istället för att lägga mer prestationskrav på män tills de blir närmast impotenta, förmedla på olika sätt med din kropp och i ord vad du tycker är skönt. Tala om hur du vill ha det. Gör som du skulle göra när du solosexar. Det är helt okej, förmodligen till och med hett för den andra personen, att du smeker dig själv eller ta fram en klitorisvibrator under tiden som du har sex med någon annan. Roslund skriver att hon har haft sex i ett decennium. Vid det laget lär hon veta vad hon går igång på och vad hon vill ha (och om inte är det hög tid att ta reda på det). Visa det då. Ligg inte på sätt du inte vill ligga på.
Om han  fortfarande inte bryr sig? Dumpa honom.

Den onyanserade debatten om att sälja sex

Varför är det så svårt att ha en nyanserad diskussion om sex mot ersättning? Senaste Ottar handlade nästan uteslutande om detta ämne och väckte starka reaktioner. Pye Jakobsson som är företrädare för Rose Alliance skrev ett öppet brev där hon kritiserade de röster som hade plockats fram i tidningen. Hon hävdade att hela numret ”andades Roks” då Ottar helt hade förbisett att ta upp aspekter om sexarbetares sexuella hälsa rättigheter. Medlemmar begärde utträde ur RFSU.

Personer med liberal ställning i sexköpsfrågan och företrädare för Rose Alliance brukar säga att personer som säljer sex inte får höras tillräckligt mycket och när de gör de blir de ofta omyndigförklarade.

Jag håller till viss del med om kritiken, men finner analysen för ytlig. Är det så enkelt att bara plocka fram historier från de som säljer sex själva så får vi Svaret med stort ”S” om hur det är och vad vi ska tycka? Nej. De som säger att sexarbetare inte får höras pratar nästan uteslutande om personer med positiva upplevelser. Men det finns även de som har slutat och berättar om hur fruktansvärt dåligt de har mått. Vi hamnar alltså i en återvändsgränd i debatten om vi bara ska utgå från den egna berättelsen. Det krävs något mer.

Jag publicerade själv ett reportage i det numret av Ottar om tre stycken unga kvinnor som säljer (eller har sålt) sex.  Jag var helt fokuserad på att få fram deras egna berättelser utan att varken moralisera eller försköna dem. Men jag insåg också att några snabba intervjuer hade gett helt felaktig bild av dem, så jag byggde upp kontakten med dem successivt under ett par månaders tid. Jag tog medvetet intervjupersoner som inte var politiskt aktiva i frågan, såsom anslutna till Rose Alliance, då jag ville ha personer som hade en så obefintlig politisk agenda som möjligt. De var naturligtvis ändå inte omedvetna om stigmat som omger dem. Till en början fick jag väldigt svartvita berättelser. Om hur häftigt det är, hur härliga kunderna är och hur snabba pengar som kan göras. Om hur hemskt det är och tankar om sexmissbruk och självskadebeteende.

När de märkte att jag inte var ute efter att döma eller vinkla deras berättelser började de slappna av och då kom nyanseringarna fram tillsammans med en rad teorier om varför de utifrån sin bakgrund hade hamnat där de hade hamnat och huruvida de mådde bra eller dåligt av att sälja sex. Min uppfattning är att de, precis som alla vi andra, har vissa fördomar. Då vi inte är skilda entiteter från det omgivande samhället färgas vi av det och internaliserar bilderna som projiceras på oss till våra egna personligheter. Den som bär berättelsen om hur hemskt det är att sälja sex skäms för att säga att hon uppskattade uppvaktningen och fick orgasm nästan varje gång; ”det bara hände, jag kunde inte hjälpa det”. Och den som bär berättelsen om hur härligt det är att sälja sex vill inte lägga så mycket vikt vid att hon ibland har känt att vissa kunder är oattraktiva eller rentutav obehagliga och har behövt ”stänga av” känslor för att klara av att utföra sexakten.

Till skillnad från andra arbeten var det svårt att prata om hur det ibland är bra, ibland är dåligt. Hur de ibland känner kraftigt motstånd och ibland lustfylld spänning. Hur de ibland kör över sina egna gränser för en viss summa pengar. Egentligen är det sådant alla som inte är uppvuxna under överdrivet privilegierade omständigheter måste fråga sig då och då. Vilken typ av arbete kan vi tänka oss att utföra och för vilken ersättning? Hur många timmar? Hur mycket stress och obehag? Vilka typer av uppgifter? Sälja sex? Vissa skulle säga tvärt nej. Andra, ja! Många skulle nog svara nja, om summan är si eller så stor. Om sexköparna är trevliga och fräscha. Om omständigheterna är trygga. Om bara ibland och bara den här typen av sexuell tjänst… Och just de valen brottades mina intervjupersoner med. Det finns ingen tydlig mall för hur det ska gå till när man säljer sex frivilligt och ingen arbetsgivare som tvingar på en någonting man inte vill. De enda att förhålla sig till och sätta gränser mot är sexköparna själva. Och utifrån sin ekonomiska och känslomässiga position får var och en därefter avgöra var de drar gränserna. När gränser överträddes handlade det oftast om att personen som sålde sex inte klarade av att hålla sina gränser själv, snarare än att någon tvingade sig över dem.

Att inte kunna sätta upp gränser är i sig problematiskt såklart. Och ja, det kan finnas en del bakåt om allt från trasiga familjeförhållanden till psykisk ohälsa som kan ha leda till att någon börjar sälja sex. Så ser livets lotteri ut; vi lever i ett klassamhälle där vissa kommer från svårare omständigheter än andra och alla måste vi hitta verktyg för att hantera dem. Har någon ett stort bekräftelsebehov av män på grund av en frånvarande fadersfigur, måste slutsatsen att sälja sex för att fylla det behovet per definition då vara att man gör det värre? Grundproblemet finns ju kvar oavsett. Och alla har vi i olika grad bekräftelsebehov som vi söker andra människor att fylla åt oss. Kan det inte också vara så att sälja sex kan få vissa att må bättre? Frida i min artikel sa att några år innan hon hade börjat sälja sex var egentligen de värsta. De personerna behandlade henne dåligt. Men sex skulle hon ju ”ha ändå” så då kunde hon ”lika gärna” ta betalt. När hon började ta betalt fick hon plötsligt erfarenheter av män som ville vara uppvaktande och förföriska mot henne. Att sälja sex gjorde hennes katastrofala situation en aning bättre. Det blev inte bra för den sakens skull, men heller inte sämre förrän hon började ta emot sexköpare hon inte ville ha och lät dem pruta på priset. De gränserna var Emma och Veronica i min artikel av olika anledningar bättre på att bibehålla och därför är deras berättelser om hur det är att sälja sex inte i närheten så mörk som Fridas är, även om de heller inte är några solskenshistorier.

Förutom artikeln jag skrev i Ottar har jag under flera år omgett mig av personer som säljer sex. Vissa känner jag så väl att jag skulle kunna skriva en roman om dem. Det gör mig inte till någon expert i ämnet, men det har gett mig vissa insikter. Problemet som jag ser det nuförtiden är inte själva säljandet av sexuella tjänster. Det är att en hel del personer som säljer sex mår kasst och är dåliga på gränssättning till följd av att de tidigare i livet, sexuellt eller på andra vis, ofta har fått gränserna överkörda. Men det finns också en hel del personer som säljer sex där inga problem verkar existera. De är skitkaxiga och vissa gör det som någon form av sexuell utlevnad. Jag hade under många år svårt att förstå att man kan gå igång sexuellt på att sälja sex och tänkte att det mest var en mansdröm om den kvinnliga ”nymfomanen”, men efter att ha rört mig i så himla många olika sexkretsar med alla möjliga ”kinks” förvånar nästan inget mig längre. Det är starka personligheter som också ofta står upp i offentlighetens ljus för vad de gör och räds inte för att ta debatten. De vill gärna göra sig till förespråkare för sexarbetare generellt. Men de kan inte enkom föra fram allomfattande perspektiv.

För självklart behöver vi en levande icke-separatistisk debatt som alla får delta i, oavsett om man själv har erfarenheter av att sälja sex eller inte. Precis som att man får tycka saker i feministiska frågor eller identitetspolitiska frågor utan att vara kvinna eller ”rasifierad” själv. Men att som Kajsa Ekis Ekman inte bara tycka, utan tala om hur någonting är för alla ”prostituerade”, att sexköparen ”bestämmer sedan vad sexet ska gå ut på och hur det ska gå till. Underförstått är att vad han än vill ska hon låtsas tycka om detta. Han slipper försöka få henne att bli intresserad, det är inte hon som ska bli nöjd” är minst sagt kränkande mot alla dem som inte känner igen sig i den verklighetsbeskrivningen.

Någon gjorde en kommentar på min Facebook med en länk till Kajsa Ekis Ekmans debattartikel i DN från 2006 i vilken hon hävdar att journalister som vill plocka fram sexsäljares egna berättelser själva aldrig skulle kunna tänka sig att sälja sex. Det kanske är det sämsta argumentet jag har stött på i den här debatten. Det är få saker en journalist skulle kunna skriva om ifall hen alltid skulle behöva dela sina intervjupersoners erfarenheter. Jag behöver inte vilja sälja sex eller må bra av det för att kunna tänka mig att andra vill och kan må bra av det. Att utgå från att alla människor fungerar som man själv gör är kardinalfelet för att skapa starka fördomar mot andra grupper. Projicerar man över sin egen person på alla andra missar man vilka de är.

För det andra är det ett felaktigt antagande. Till skillnad från den allvetande Kajsa Ekis Ekman kan jag bara tala för mig själv. Och ja, jag har övervägt att sälja sex vid ett flertal tillfällen, särskilt frestande var det under åren jag pluggade på universitet, jobbade långa pass inom hemtjänsten och var skittrött. Jag satte mig ner en kväll i tv-soffan och funderade på alla vägar som finns att tjäna snabba pengar på. Jag uteslöt snabbt de illegala och kvar återstod att sälja sex. Då jag hade samlagssmärtor kände jag att det skulle bli för krångligt med alla mina specifika krav och behov för att det skulle fungera för mig och började istället jobba med telefonsex under en period. (Jag vet, det låter typ åttio- eller nittiotal, men tro mig, som med allt annat inom sex så finns det en marknad för det också). Det var enkelt då jag kunde jobba hemifrån när jag ville och hyfsat välbetalt. Det mesta gick ut på att lyssna på mäns fantasier och ibland var det upphetsande, ibland var det äckligt. Jag lärde mig mycket om vad jag tänder på och inte. Jag kunde sätta gränser och avsluta samtal jag inte ville ha. Ingen pushade mig och min ”chef” var en trevlig kille som stammade en del och var framför allt bra på att lyssna när jag behövde prata av mig. Det var inget drömjobb och definitivt inte det sämsta jag har haft. Framför allt skäms jag inte för det idag och det är definitivt en mindre sexarbetserfarenhet som jag inte skulle ha velat vara utan. Helt enkelt, inte svart eller vitt. Så som saker och ting sällan är.

Jag hatade sex

Ni vet hur man brukar säga att människor som blir psykologer har problem själva? Jag tror att det kan appliceras på det mesta och även på mig. Mitt intresse för sexologi kommer ifrån att jag under många år hatade sex. Jag hade en smärtproblematik, s.k. dyspareuni, vilket är något som var tionde kvinna mellan 18 till 25 lider av. Egentligen är det inte så konstigt. När någonting är svårt tänker man mycket mer på det och i sin strävan efter att söka lösningar börjar man lära sig om området mer än de flesta.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag fram till för några år sen utgick från att alla kvinnors sexualitet mer eller mindre påminde om min egen. Det var en dyster analys. Jag trodde på fullt allvar att även om alla kvinnor inte led så mycket att de som jag bedövade sina underliv med isbitar efter att de hade haft sex, ändå genomgick samlagets plåga mest för sina pojkvänners skull. Jag hade ju redan i min yngre tonår hört de andra tjejerna med stor förvåning beskriva hur killar ville göra vad som i mina öron då lät som konstiga saker med dem och att det bästa var goset efteråt. Ändå hade jag sex, för jag kände stark attraktion till män och jag älskade kyssar och beröring. Tyvärr var allt det som killarna mest verkade betrakta som något slags ”förspel” för att få en mottaglig för penetration sådant som jag ville skulle vara för evigt.

Det var lätt för mig att ta till mig av budskap om att kvinnor var sexuellt utnyttjade offer för mäns lustar. Det var ju så jag kände mig. Jag svalde idéer om att hela det njutningsfokuserade samhället utgick från mannens sexualitet. Att hela porrindustrin var uppbyggt på kvinnors lidande för mannens njutning och så vidare. Jag hade till och med ett utbyte med en pojkvän där jag kom undan hushållssysslor genom att byta dem mot sex (förutom att det visar hur mycket jag hatar hushållssysslor visar det också hur jag tänkte att då jag ändå behövde ge honom sex ibland borde jag få någonting tillbaka för det). Min ilska över män bottnade framför allt i avundsjuka för att de verkade få utlopp för lustar som mest låg och tryckte inuti min kropp. Det hade varit svårt att tänka att det fanns kvinnor som verkligen gillade sex, för då skulle jag ha varit avundsjuk på dem också.

Jag tröttnade på att gråta ut hos handfallna gynekologer som skrev ut salvor på måfå och började söka alternativa vägar. Indirekt hjälpte det min smärtproblematik till viss del, men det bidrog till någonting minst lika viktigt: Att förändra min syn på sex.

Under tredje sessionen hos en så kallad sexsibility coach gjorde vi avklädda övningar för första gången. Jag var väl förberedd på det, men det snurrade ändå i huvudet. ”Är det sunt att göra så här?”. ”Kan jag skadas av att min behandlare ser mig naken?”. Det var ju helt uteslutet att en psykolog skulle agera på det här viset. Men å andra sidan hade jag inte fått ut så mycket av att gå till psykolog…

Han gav mig en spegel och sa åt mig att betrakta mitt underliv. Jag ryggade tillbaka. Varför skulle jag behöva titta på det hemska?

– Vad ser du? frågade han.

– Det ser fult och rynkigt ut. Och ledset.

– Får jag titta?

Jag nickade osäkert.

– Jag tycker att det ser ut som ett träd. Eller en blomma, sa han och uppmanade mig: Ge det ett namn.

– Lotusblomman? föreslog jag tveksamt.

– Det är fint.

– Jag är orolig att du tycker att det är hemskt och jobbigt att behöva hålla på med andra människors underliv i ditt jobb. Eller ännu värre, att du skulle bli upphetsad av det, sa jag i förhoppning om att han skulle svara att han var helt neutral inför det. Men istället svarade han:

– Du ansvarar inte för min upplevelse. Jag känner det jag känner.

Svaret var svårsmält för mig. Menade han att han i sitt yrkesutövande hade rätt till sexuella tankar? Att han inte var skyldig mig som klient att censurera sådana? Och att jag heller inte hade rätt att döma honom som snuskgubbe?

Det tog några år men jag kom över dömanden och tolkningar av andras sexualiteter. I mitt sökande efter att kunna ha ”normalt sex” efter då snäva definitioner hamnade jag i sammanhang jag aldrig hade kunnat föreställa mig fanns. Jag råkade på människor med väldigt vida definitioner av vad just ”normalt sex” kan innebära och jag förstod (och ibland såg) hur folk på riktigt – även kvinnor – njöt av alla möjliga former av sex. Jag märkte också att många hade ett mycket mer avdramatiserat förhållningssätt till nakenhet än vad jag hade då de inte hade några problem att slänga av sig sina kläder och på ett helt osexualiserat vis sitta och konversera lättvindigt med andra nakna människor. Men hur lätt är det att veta något när vi börjar ha sex avskild i ett sovrum i tron att allt bara ska funka helt per automatik? Sexualitetsforskaren Leonore Tiefer säger att lära sig ha bra sex är som att lära sig att spela ett instrument. Det kräver övning. ”Ju mer man har det ju bättre blir det”. Men det räcker inte. Vi kan tuta på hur mycket som helst och det kommer aldrig att bli bra om vi inte har någon som lär oss. Särskilt inte om vi begränsar oss till en snäv föreställning om hur ”alla andra” gör och blir rädda för att ”spela fel”.

Jag insåg så småningom hur sex- och nakenfientligt samhället är. Hur rädda vi är för att se människor vi inte är attraherade av som sexuella varelser. Hur snabbt vi börjar moralisera så fort vi inte delar andras sexuella preferenser. Hur vi patologiserar eller åtminstone delar in olika former av sex som ”bättre” och ”sämre”. I takt med det började också mina problem med underlivsnojor, rädslor för att göra fel i sex och att inte vara tillräckligt tillfredsställande och ljuv försvinna. Obehag och smärtor minskade och jag vågade på riktigt börja bejaka min egen sexualitet.

Det ter sig för mig numera absurt och barockt att det fortfarande är en grej vilket kön människor vi ligger med har. Eller att en kvinnlig bröstvårta är förbjudet på Facebook. Även om alla inte har stora besvär som jag hade tror jag att många av oss har diverse sexuella låsningar. De i sin tur gör oss låsta mentalt. Jag tror att makthavare i diverse länder vet det och därför är det viktigt för odemokratiska sådana som Putin i Ryssland eller Museveni i Uganda att försöka styra och skambelägga människors sexualitet. De som jag har mött som lever ut sin sexualitet på sina egna villkor är ofta också normbrytande, modiga och fritänkande på andra sätt. En frigjord sexualitet innebär inte att man gillar alla former av sex, utan att man förstår sin egen kropp och lust och inte är rädd för att ta för sig av det. Då vill man ta för sig av annat i tillvaron på samma sätt. En frigjord sexualitet innebär på många sätt ett fritt liv.

Samtal med en porrskådis

Jag har sedan en tid tillbaka mailkonverserat med porrskådespelaren Vicki Valkyrie. Det hela började med att hon skickade ett mail till mig som bland annat innehöll raderna:

Skärmavbild 2015-11-29 kl. 17.51.12

Vicki Valkyrie gör sin egen grej bort från mainstreamporren och feministporren, då hon inte har känt igen sig i någotdera. Hon värjer sig dessutom mot begreppet feminism i samband med pornografi då hon tycker att man ska prata om porrens innehåll utan att politisera det. Dessutom har hon 1,4 miljoner följare på sin fb-sida.

Likt många andra sexarbetare i vårt land uttrycker Vicki Valkyrie en frustration över det repressiva klimatet och synen på sex mot ersättning. Hon var tidigare forskare i psykologi och känner inte alls igen sig i bilden av den förtryckta sexarbetaren. Tvärtom ser hon sexarbetaren som fri från de stigmatiseringar som normalt sätt gör att kvinnor inte kan uttrycka sin sexualitet fritt:

”De allra flesta kvinnor är inte lika oberoende av omgivningen som jag är, vilket innebär att de flesta kvinnor har mycket att förlora på att ägna sig åt porr eller någon annan form av sexarbete. Det innebär att intelligenta, sexuellt frigjorda, självsäkra kvinnor som skulle vara perfekta porrskådespelerskor väldigt sällan söker sig till yrket på grund av att de har för mycket att förlora. Deras föräldrar kanske slutar prata med dem. Deras vänner kanske inte vill umgås med dem längre. Deras partner, nuvarande och framtida, kan göra slut. Deras arbetsgivare, nu och i framtiden, kan sparka dem eller kasta deras CV i papperskorgen. Deras arbetskamrater kan viska bakom ryggen på dem. Och även om inget av det här händer just nu, så kommer hotet att finnas kvar så länge de lever. Internet glömmer aldrig. En fullt rationell kvinna, utan några som helst hämmande normer eller ålderdomliga värderingar, kan lista för- och nackdelar på ett papper och se att nackdels-listan är bra mycket längre än fördels-listan. Om så din största dröm i livet är att ha sex framför en kamera, så kan nackdelarna mycket väl överväga fördelarna.”

Jag tror mig själv efter en mängd samtal med framför allt unga kvinnor som säljer sex ha samlat mig en ganska nyanserad bild och bred bild. Jag ser det numera som troligt att det finns sexarbetare som på riktigt verkligen gillar det de gör. Jag har också fått ta del av den motsatta sidan med de som har mått dåligt av att sexarbeta, men det är ett ämne för sig som jag inte tänker fördjupa mig i just nu.

Framför allt ser jag att det är skillnad på sexarbete och sexarbete; det finns olika sätt att göra det på som passar olika typer av personligheter mer eller mindre. Jag har fått uppfattningen att gör man det bara för att tjäna pengar, men egentligen vantrivs med sitt arbete blir det snabbt påfrestande. Men sexarbetar man utifrån någon form av glädje och passion kan det för en del vara en trivsam arbetsform. Gör man det för att man vill göra det blir det också betydligt lättare tror jag att känna av sina gränser. Då går man inte med på tjat och tryck utifrån bara för att få mer pengar.

Så har jag inte alltid tänkt. Tro det eller ej, men jag var stark motståndare till sexarbete för bara några år sen. Det började redan i gymnasiet då jag gjorde mitt projektarbete om pornografi. Jag samlade in information från diverse feministiska sidor som sa att kvinnor som säljer sex är självdestruktiva. Jag brydde mig aldrig om att prata med sexarbetare själv. Jag hade helt ärligt talat inte en tanke på det. Ändå stod jag och föreläste för en högstadieklass med sensmoralen om att de skulle ta ett aktivt val att inte börja konsumera porr. Mina uppfattningar stärktes av de feministiska sammanhang jag hamnade i när jag började tjejjoursarbeta. Jag mådde illa om jag kom i kontakt med porr och jag kände mig arg och frustrerad över pojkvänner som tittade på denna ”kvinnoexploaterande skit”. För mig var det som att de satt och runkade till våldtäkter.

Jag insåg så småningom att jag hade gjort kardinalfelet att utgå ifrån att alla kvinnors sexualitet var som min egen. För mig var tanken på att sälja sex till främmande människor obehaglig och jag utgick därför från att den var det för alla. Det är ju så många feminister tänker i sin goda intention att inte vilja göra skillnad på ”horan” och ”madonnan”; att vi alla är stöpta i samma form.

Jag kan vara sexliberal och stå för olika former av sexuella uttryck och sätt att tillskansa sig njutning utan att vilja göra allt själv. Min utgångspunkt är och kommer med hög trolighet fortsättningsvis vara att så länge sex sker mellan vuxna samtyckande människor där ingen skadar någon mot dennes vilja är det helt okej. Det tycker jag borde vara den enda rimliga utgångspunkten för alla.

Fotnot: Vicki Valkyrie har själv godkänt att jag skriver om vår mailkonversation och lämnar ut hennes namn. Jag skulle naturligtvis inte göra så annars.

Relativismen är inte bättre när den kommer från höger

I mitt förra inlägg skrev jag om varför jag inte passar in i identitetsvänstern. Tyvärr kommer relativismen lika ofta från högern, ibland även från de som säger sig vara motståndare till det. För av någon anledning hittar även de alltid fel hos sina politiska meningsmotståndare, medan sådant som går i linje med deras egen världsbild far genom ett okritiskt filter. Onödig polarisering och oskälig hets mot vissa grupper och individer är inte det Sverige behöver för att bygga broar och enas. Ingenting bör mörkas, men ingenting bör överdrivas heller. Men det är visst för komplext för människor att hålla huvudet kallt?

Jag kritiserar när delar av den antirasistiska rörelsen blir rasistisk i sin fanatiska uppdelning av människor utefter ”rasifierade” och än värre pekar ut personer de inte gillar som Onkel-Tom och husblattar. Av flera anledningar kallar jag mig inte feminist, då jag utöver allmän etikettsallergi inte ser ojämställdhet utifrån kön som en övergripande förklaring till maktförskjutningar och heller inte att det alltid uttrycker sig med kvinnor i underläge mot män. Men det gör inte att det är rätt att påstå att diskriminering aldrig förekommer; varken att rasism riktat mot vita är lika dåligt som mot andra folkgrupper (det är historielöst), eller att kvinnor i flera situationer inte utsätts för mer sexism eller hat än män. Folk som fylls av sitt förakt mot etablissemanget tenderar ofta att relativisera åt andra hållet, som att tycka synd om Kristoffer ”Kringlan” Svensson efter att han hade förlorat sina uppdrag och sitt förtroende efter att ha uttalat sig om att han ville stoppa upp en yxa i fittan på Åsa Lindeborg och låta henne våldtas på en båt i medelhavet framför sin man. En högerrelativist – ja, jag ska börja använda mig av det uttrycket – geniförklarade till och med ”Kringlan” på min Facebook då han tyckte att han ”sätter ord på våra tankar” och han likställde ”extremfeminism med högerextremism”.

En kvinna som blivit utsatt för ett stort hatdrev är Gina Dirawi sedan hon blev utsedd till årets julvärd. Hon är vänsterradikal, antisemit och muslimsk fanatiker (och hotar den svenska julskinkan – har vi inte hört den förut?). Beroende på sin egen politiska vridning och agenda har man valt att slå mot olika saker.  Hon har bett om ursäkt för ett gammalt uttalande och en bokrekommendation med antisemitiskt innehåll, så uppenbarligen har kvinnan inte så god politisk koll eller kanske inte ens alltid så sunda åsikter. Men grejen är att hon inte behöver ha det heller. För rollen i sig är opolitisk. Hon kommer knappast stå i rutan på julafton och säga vad hon tycker om det ena eller det andra. Hon förtjänar viss kritik för att tänka efter mer fortsättningsvis, för det är inte oproblematiskt att en person med stort medieutrymme uttalar sig klumpigt, men uttalandena är inte så allvarliga att hon behöver bli ifrågasatt i sin yrkesroll och tokhatad. Men med den här granskningen av henne skulle man kunna tro att hon har blivit tilldelad en ministerroll. Minst. Vi har haft en rad nöjesmediepersonligheter med märkliga åsikter, allt ifrån väldigt religiösa till direkt homofoba eller främlingsfientliga. De har ändå fått göra sitt jobb som programledare eller artister eller vad de nu än är. Gina Dirawi är inte ny i svängen så varför hennes åsikter blossas upp så stort nu är för mig obegripligt. Att hon är vänster och muslim förstår jag bara inte vad det har med saken att göra. Att public service är vänstervridet är ett problem som inte ska förminskas genom att kokas ner till en opolitisk julvärdsroll. Definitivt ska inte den frustrationen riktas mot en enskild individ som bara är glad för att hon sökte ett jobb och fick det. Det är lite som att skylla på invandrarna för dålig integration.

Vidare försöker högern skrapa på sig billiga poänger av flyktingsituationen och terrorhot. Ivar Arpi inledde en ledarkrönika i Svenska Dagbladet för några dagar sen med orden ”Om du är en av dem som bytte profilbild på Facebook till franska flaggan, då är du en del av den imperialistiska vit makt-rörelsen. Kort och gott: du är rasist. Parisoffrens kroppar hade inte ens kallnat innan rasistkortet drogs fram av identitetsvänstern.” Sådana meningar är till för att få oss att reagera starkt, och med all rätta om de är sanna. Vilka är den här identitetsvänstern som skriver att man tillhör den djupt rasistiska vit makt-rörelsen om man har bytt sin profilbild till franska flaggan? Ivar Arpi besvarade kritiska frågor om detta i kommentarsfältet på sin Facebook med att det mesta har han läst på Twitter och Facebook, av den här typen (länk).

Förutom att artikeln han hänvisade till inte ens var svenskskriven (det vore kanske lägligt att i sin ledartext då förklara att han med ”identitetsvänstern” inte syftar på några företrädare i Sverige) så beskriver artikeln ”white supremacy”, d.v.s. ”vitas överlägsenhet”, vilket inte på något sätt direkt kan översättas till ”vit makt” som är en nazistisk rörelse, på engelska ”White Power”. Är det av okunnighet eller medveten feltolkning som Ivar Arpi gör denna övertolkande politiska vridning? I rättvisans namn får jag ju säga att chansen finns att han har läst någon värre text och på svenska. Men troligtvis skulle han reagera på och länka till den då. Jag har gått igenom hans tweets senaste dagarna och inte funnit någonting han länkar till som ens närmar sig den beskrivningen av ”identitetsvänstern” han gör i SvD. Tvärtom skrev exempelvis Marwa Karim i Expressen: ”Jag säger inte att vi INTE ska sörja för Paris, för det tycker jag att vi ska, med respekt för de drabbade och deras familjer. Jag säger inte heller att ni INTE får byta profilbilder, jag vill bara säga att vi människor gör skillnad genom vårt engagemang som vi utvecklar tillsammans.” Ändå kände han ett behov av att gå ut så hårt i en ledartext. Jag tolkar det som ett sätt att skapa polemik och slå mot vänstern. Tyvärr riskerar sådana utfall att underminera trovärdigheten på oss som på riktigt försöker föra en kamp mot sanningsrelativism.

Det här är inte ett Ivar Arpi-problem utan ett allmänt. Att vi inte ens kan tro det vi läser i etablerade medier längre. Att ingen håller sig till fakta och trovärdigheten minskas så mycket att folk tycker att de får ut lika mycket information av att läsa Avpixlat. Det är ett allvarligt demokratiproblem. Det är fanatiskt att gå upp så mycket i en politisk ideologi att vi skapar hela vår värld efter den. Relativismen är lika dålig oavsett vilket håll den kommer ifrån. Det här är skälet till att jag inte passar in i identitetshögern (heller).