Antirasismens skygglappar

skygglappSverigedemokraterna med sina rötter i BSS-rörelsen har under åren återkommande fått rensa partiet från personer som gjort rasistiska uttalanden, så in i dessa dagar. Det finns en tydlig rasistisk ådra som har genomsyrat partiet och som det kämpar med att tvätta bort. Antirasister lägger mycket vikt vid denna rasistiska bakgrund och hävdar gärna att försöken att rensa ut mer rasistiska element från partiet och partiets ambitioner att inte vara ett rasistiskt parti mest handlar om att finputsa fasaden och att det är vargar i fårklädsel vi har att göra med.

Kan man säga att det inte spelar roll att SD hävdar sig inte (längre) vara rasister på grund av deras bakgrund? I så fall får vi göra en historisk tillbakablick och hävda att Vänsterpartiet fortfarande kommunister, Kristdemokraterna homofober och Centerpartiet bönder. För bara ett par decennier sedan låg flera partier mycket närmare där SD står idag åsiktsmässigt kring frågor som rör invandring. Vi måste börja med att erkänna att samhället förändras konstant och så gör också vi och våra politiker.

Frågan om huruvida SD är ett rasistiskt parti eller ej ser jag inget enkelt svar på. Ett parti består av människor och människor är individer. Det finns individer i partiet som har rasistiska åsikter (och de som uttalar dem högt så att detta uppfattas i offentligheten rensas bort. Vilka uttalanden eller ej som accepteras internt bort från offentlighetens ljus kan vi inte veta om vi inte själva engagerar oss i partiet, eller hur?). Den intressanta frågan är snarare hur stor vikt vi vill lägga på att partiet har personer med ibland öppna och förmodligen då även dolda rasistiska agendor. En del tycker att det betyder allt. Andra personer vill fokusera på den officiella politiken de för och därav drar partiet också till sig väljare (och förmodligen även politiker) som inte har en rasistisk agenda.

Om vi bortser från hur det ligger till (om SD är rasister eller inte) så kan vi oavsett belysa de kommunikativa problemen som uppstår när en antirasist försöker krossa rasismen från någon som inte hävdar sig vara rasist. Naturligt uppstår det frustrationer och känslan av att vara missförstådd ökar hos såväl de Sverigedemokratiska politikerna som deras väljare.

Så här skriver en Sverigedemokratisk politiker i öppen skriftlig dialog med mig på facebook:

”En ytterligare reflektion som jag gjort helt ovetenskapligt är att jag upplever att de som har en väldigt annorlunda politisk åskådning jämfört med oss och är trygga i det och ”tänkt färdigt” bemöter oss med nyfikenhet på ett respektfullt vis medan de som i stora drag tycker som oss men verkligen hatar vad de tror att vi tycker och vägrar lyssna bli nästintill otrevliga. Det kan jag uppleva som frustrerande när folk bara envisas med att vara mot något som jag själv inte står för…”

Kan det vara så oviljan att möta Sverigedemokraternas åsikter handlar om att man inte är helt grundad i sina egna? En undermedveten insikt om att igenkänningsrisken riskerat att bli för hög om man verkligen skulle sätta sig ner och föra dialog med dem?

Nästa fråga handlar om hur vi vill hantera Sverigedemokraterna. Svaret på detta måste ju rimligtvis bero på vad det är som vi vill hantera? Är det att det förmodligen finns personer i partiet med dolda rasistiska agendor? Eller är det den officiella invandringsrestriktiva politiken de för som vi ser som oönskvärd? Eller handlar om den potentiella risken att fascismen och nazismen får fotfäste igen och att vi riskerar en katastrofal repris av andra världskrigets utrensningar av människor utifrån etnicitet, sexualitet mm.? Eller alltihop? Jag säger inte vad som är rätt eller fel, jag säger bara att vi måste medvetandegöra vad det är som känns obehagligt och försöka belysa relevansen i våra känslor för att kunna bemöta och hantera SD och andra liknande strömningar på ett konstruktivt sätt.

Efter valet blev det tydligt att vi inte kunde anklaga 13 % av befolkningen för att vara rasister eller korkade och då började en annan retorik som jag har hört ett tag ta fart.

Att det var människor som känner sig vilsna, otrygga och inte riktigt har läst partiprogrammet eller förstår fullt ut vad det är som de röstar på. Det uppstod en retorik kring att vi måste fortsätta utesluta SD från maktinflytande pga att 87 % av befolkningen faktiskt inte vill ha SD och därav är det mest demokratiskt. Det är en märklig slutsats då vi faktiskt inte har motröster i vårt politiska system att dra slutsatsen att bara för att 87 % inte har röstat på SD betyder det att de inte vill ge dem politiskt inflytande. Det enda det betyder är att de tyckte att något annat partis politik var bättre. Annars kan vi lika gärna påstå att 94 % röstade inte på miljöpartiet och därav vill de inte att miljöpartiet ska ha maktinflytande. Jag tror att det är just sådan här ignorant retorik som ger mer luft under SD-s vingar.

Visst kan det vara så att vissa är vilsna och otrygga, det stämmer säkert också på en hel del personer som röstar på andra partier. Vi lever i en förvirrande tid på många sätt och vis då vi förväntas ha frihet under ansvar utan någon kyrka eller någon annan instution som tydligt talar om för oss hur vi ska tänka och tycka. Om vi ödmjukt istället vänder på perspektivet då och frågar oss själva; ”kan det vara så att jag känner mig vilsen, otrygg och rädd? Kan det vara därför jag reagerar så starkt på SD? Och kan det vara så att jag inte förstår fullt ut vad det är som dom röstar på när dom röstar på SD och att det skapar otrygghets- och osäkerhetskänslor i mig?”. En bekant skrev så klokt: ”Antirasism och rasism är två sidor av samma mynt – en oförmåga att kunna se sig själv i den andre”. Det citatet har fastnat hos mig.

I takt med att partiet har vuxit har också andra politiska frågor än invandring blivit av politisk betydelse för SD för att det ska kunna tilltala en större bredd. Det kan alltså finnas fler frågor än invandringspolitiken som lockar människor till partiet. Återigen blir det ignorant då att hävda att SD är ett enfrågeparti som skulle ”tyna bort” om vi slutade bemöta de frågor de är intresserade av att bemöta som Henrik Schyffert hävdade i en välspridd artikel.

Nej, vi måste börja våga bemöta och prata om det. Så här skriver en av mina vänner om analyserna av SD:

”/…/ Ofta tar dessa analyser sin utgångspunkt i föreställningen om sverigedemokraterna som ett mörkt, kallt och rasistiskt parti. Eftersom jag nu bor i en kommun med många sverigedemokratiska väljare så känner jag också en hel del av dem, och jag kan försäkra att dessa människor inte på något sätt är vare sig hatiska, extremistiska, rasistiska eller vilseledda. Det är vanliga människor som tror på allmän skattefinansierad välfärd, stark försvarsmakt, hårdare kriminallagstiftning, stöd för en levande landsbygd, tidiga betyg i skolan, kärnkraft m.m. Jag själv sympatiserar knappt med någon av dessa åsikter, men det är likväl helt vanliga ståndpunkter som går att finna i samtliga etablerade partier. Det som särskiljer sverigedemokraterna från alla andra partier är invandrings- och flyktingpolitiken där de helt enkelt betraktar nuvarande politik som alltför kostsam. De etablerade partierna måste inse att det inte är rasism som ligger bakom det starka stödet för Sverigedemokraterna och de måste därmed helt upphöra med den uttjatade rasistretoriken. Det handlar om att man med en fördomsfri och lyssnande inställning måste börjar ta människors tankar och känslor om invandring och asylmottagning på allvar, att ta landsbygdsmänniskor och deras uppgivenhet inför den utdöende glesbygden på allvar, att ta den bristande tilltron till den etablerade politiken på allvar. Det är människors tankar och känslor i dessa frågor som genererar ett starkt stöd för Sverigedemokraterna då de i nuläget är det enda välkända parti som utgör en någorlunda kontrast till etablissemanget. Sverigedemokraterna erbjuder visserligen inte det nytänkande som samhället är i verkligt behov av, men det starka stöd de nu har fått ser jag som en tydlig indikation på mångas missnöje med de attityder och förhållningssätt som råder inom politiken.”

Jag slog upp Helsingborgs Dagblad igår och läste om Örkelljunga som den kommun i Sverige där flest personer (36,9 %) har röstat på SD. Man hade fått tag på några väljare och intervjuat dem. Mycket riktigt var det skolan, landsbygden och en mer restriktiv invandring som lockade väljarna till partiet när de intervjuades. Också ett slags hämndbegär mot etablissemanget på grund av bristande gehör i sådant som de personerna har tyckt varit viktiga tydliggjordes. Endast en man uttalade sig tydligt om invandrarna som ett problem med sin ”islamifiering” och kände att hans fläsk och sprit blev hotat av detta. Så ja, självklart finns den typen av väljare också, men han är inte representativ för alla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s