Sexmissbruk eller unken sexmoralism?

dearsantaDå och då i media ploppar sexmoralistisk propaganda som mest påminner om någon radikal högerkristen rörelses intressen upp förklätt till fakta. I dagens Metro finnes den här artikeln som huvudrubrik.

Det går inte att oproblematiserat prata om sexmissbruk (och den eventuella existensen av något sådant) utan att prata om moral och samhällvärderingar. Missbruk av någonting som är uppenbart fysiologiskt skadligt, såsom alkohol och droger är lättare att dra slutsatser kring. Men när övergår någonting som exempelvis sex från njutningsfullt bejakande till missbruk?

I artikeln får vi lära känna Liza-Maria som har varit ”sexmissbrukare”. Enligt artikeln är sexmissbruk när ”Din sexuella lust uppfyller dina tankar en stor del av tiden och påverkar din vardag.” Hela meningen är märklig, då vår sexualitet precis som trötthet, hunger och alla andra behov är konstant närvarande i olika grad beroende på hur tillfredsställt behovet är och vilka saker i omgivningen och personliga tankar/känslor som triggar det. Det är svårt, om till och med omöjligt, att urskilja våra intressen, våra karriärsambitioner, hur vi bygger relationer etc från vår sexualitet och den drivkraft som finns i denna. Freud som visserligen går att kritisera kring mycket erkände redan på sin tid sexualiteten som den enskilt största drivkraften för en människa. Frågan är snarare hur vi tillåter oss att bejaka denna drivkraft. Att erkänna för sig själv eller för andra på jobbet att man är trött eller hungrig är inte svårt, svårare är det att medge att man är kåt.

Liza-Maria var sexmissbrukare då hon aldrig kunde vara trogen i förhållanden. Märk väl; relationerna hade inte fungerat eftersom hon inte kunde vara trogen. Oavsett vilken vikt varje person lägger vid sexuell exklusivitet i förhållande, måste vi se att det finns ett övergripande samhällsideal, en norm, kring att trohet ska vara förutsättningen för att få ingå i en intim relation med någon annan. Vill man ”ligga runt” ska man vara singel. Behovet av att ha flera sexuella kontakter kan inte kombineras med behovet av en nära kärleksrelation. Tesen är att man måste välja och om man inte gör det är det ett ”misslyckande”. Inte en enda gång i artikeln står det att Liza-Marias exmake försökte bejaka sin hustrus sexualitet och hennes behov och att de tillsammans försökte klura ut hur de skulle kunna tillfredsställa dessa. Han slängde ut henne och det var hon som gick i terapi. Det var henne det var något fel på.

Kulmen i artikeln kommer när Liza-Maria fick sparken efter att ha haft sex med sin gifte chef. Det står inte i artikeln, men jag gissar att den manlige chefen inte behövde avsäga sig sin position för samma agerande. Är Liza-Maria då ett offer för sin sexualitet eller för en patriarkal struktur? Oavsett rätt eller fel så är det inte som det i artikeln beskrivs hennes sexualitet som ofrånkomligen ledde till att hon slutligen låg med chefen, utan den sexuella akten måste ha varit ett ömsesidigt val och hängde därför precis lika mycket ihop med hans sexualitet och lust som med hennes.

Liza-Maria beskriver sig själv på följande sätt:

”Jag var högpresterande. Men när jag lade mig på kvällen var jag helt tom. Och jag behövde fylla det där tomrummet med något. Missbruket förstörde inte bara kärleksrelationer, utan även vänskapsrelationer och jobb. Jag ville vara duktig, prestera och att allt skulle fungera. Men eftersom jag inte var hel med mig själv blev jag i stället omedvetet gränslös.”

Liza-Maria hade alltså en idealbild av att vilja vara ”duktig flicka”. I denna idealbild ingick inte att vilja ligga med flera män. Inte någonstans står det att hennes sexuella behov ledde till att hon inte kunde utföra sitt jobb, tvärtom verkar hon ha klättrat väl på karriärsstegen då hon hade ”en relativt hög position”. När självbilden inte möter idealbilden blir konsekvenserna naturligt så som hon senare beskriver att ”Man tror att en sexmissbrukare har mycket sex. Men man får aldrig ha sex, för jaget är aldrig med när man utövar sexet, eftersom det är så skamligt och äckligt i ens huvud. Det blir inget. Känns inget. Är inget.” 

Skamkänslorna över sexualiteten tar över och naturligtvis känns den som patologisk och icke-önskvärd. Att önska sig vara någonting man inte är; såsom att önska sig vara heterosexuell när man är homo, att önska sig vara monogam när man är polyamorös med mera skapar naturligtvis oerhört mycket skamkänslor. Lever man i en värld där det är en sanning att ”så länge jag lever ut min sexualitet så kommer ingen att vilja ha en kärleksrelation med mig” så blir det naturligt att tänka att det är sexualiteten det är fel på och inte omgivningen runt omkring en. Det blir också naturligt att ljuga och manipulera för att kunna leva ut sina sexuella behov; detta är endast en konsekvens av tron att ”om jag är ärlig med vad jag gör och hur jag känner kommer jag inte att vara älskad längre”.

Med tillräckligt hög motivation kan naturligtvis terapi till sist tygla sexualiteten, eller åtminstone det sexuella agerandet. Jag säger inte att det aldrig är önskvärt att tygla människors sexualitet; t ex gällande våldtäktsmän och pedofiler skulle en sådan här artikel kunna vara relevant, men att dra gränsen för patologisk sexualitet redan vid att vilja ha flera sexpartners är inget annat än unken moralism. Detta kan också gälla vilka sexuella praktiker vi anser vara ”normala” och ”önskvärda” i vårt samhälle och inte bara antalet personer vi ägnar oss åt dem med. 2009 avpatologiserades BDSM-utövning i Sverige.  Historiskt sett har även oralsex och analsex, samt sex med preventivmedel – allt sex som inte har lett till barnalstring – setts som omoraliskt och felaktigt. Sådana idéer är det få som skriver under på idag. Hur mycket skam har inte människor känt genom historien för att de har gjort något så harmlöst som att ha onanerat exempelvis? Är det då onanin som är felaktig eller självbilden av att vara en ”sjuklig onanist”?

Slutligen vill jag säga att det är lustigt att sådana här artiklar om den kvinnliga ”sexmissbrukaren” som behöver tyglas får så mycket medial uppmärksamhet, då det verkliga problemet är att många kvinnor känner sig hämmade sexuellt. De har svårigheter med njutning, att få orgasm, eller upplever smärtor i samband med sex. Detta är ett betydligt större samhällsproblem som vi på riktigt behöver belysa och bejaka. Och för resterande med en fungerande sexualitet och en hög dos av kåthet kan jag bara säga en sak: grattis.

Annonser

En reaktion till “Sexmissbruk eller unken sexmoralism?

  1. Ping: Otrohet – öppet förhållande | ronkytonky

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s