Könet, sexualiteten och kampen

Putti course graphic”Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man.”

Så skriver Alexander Pettersson i Feministiskt perspektiv. För en del ter denna text sig nog skrattretande, men för en övertygad socialkonstruktivist ligger det ett mått av logik i den. För om könet bara är en social konstruktion, nog borde vi kunna välja bort vårt kön då till förmån för ett högre ideal? Det har kanske alltid funnits en politisk spänning i den s k ”nature-nurture”-debatten; mellan vad som är av naturen givet och vad som vi präglas av vår omgivning till att bli.

Alexander Pettersson tar i ovan citerade stycke upp även heterosexualiteten som en del i patriarkala strukturer. Sexualiteten är något som jag upplever ofta glöms bort i könsdebatten som främst berör manligheten och hur en man bör vara, så jag är glad att Pettersson vill beröra denna.

För visst är manligheten hotad. Cis-mannen ses som någon föråldrad oönskvärd könsvariant som bör bekämpas till förmån för en mer jämställd värld och det blir inte så konstigt när män då slår knut på sig själva i försök om att sluta vara mindre av vad de känner sig som. Det kan kännas nobelt och hedersvärt, ett väl värt martyrskap att kunna vänja sig vid att så småningom penetreras av en man när man (i dubbel mening) inte vill det.

Men vad händer om vi vänder på steken och för samma resonemang? Om sexualiteten är någonting vi kan träna oss in i och träna bort då skulle vi lika gärna kunna säga att alla normavvikelser kring det, såsom homosexualitet, egentligen inte existerar. Det går att tränas bort. Och alla lesbiska kvinnor som känner obehag inför när en penis närmar sig dem kan tränas i att avnjuta detta. Plötsligt är resonemanget inte lika roligt längre, utan snarare direkt avsmakligt. För det andra; om nu allting från könet till sexualiteten endast är en social konstruktion, hur förklaras då normavvikelser överhuvudtaget? Borde inte alla vara cis-kvinnor och cis-män?

Vetenskapens Värld visade igår ett program om varför män blir homosexuella. Naturligt kom de in på epigenetik. Om nu omständigheter kan förändra oss in på cell- och DNA-nivå, nog kan vi då verkligen fastlå en gång för alla att vi endast är en social konstruktion? Men förändringarna i DNA skedde enligt forskarna redan i livmodern, d v s innan födseln och innan vi kunnat bli socialt präglade. De fastlog i programmet att manlig homosexualitet alltså var bestämd innan födseln. Dessutom fanns det en hel del s k feminina karaktärsdrag som hängde ihop med de homosexuella männen.

Jaha. All denna feministiska kamp och så fick de sociobiologiska essentialisterna rätt ändå? Sexualiteten är förbestämd så då kan vi lika gärna stärka människor i deras nuvarande sexualitet och könstillhörighet så att de inte som Alexander Pettersson går runt och känner skuld och skam över den. Som i Raw-man rörelsen och tantran med sitt feminint och maskulint, eller yin och yang eller piff och puff eller vad vi nu än vill kalla det bör vi bejaka våra inneboende polariteter. ”Jag är sjuttiofem procent feminin och tjugofem procent maskulin.” Typ.

Eller, vänta – stopp -blev det rätt det här nu?

Måste det vara antingen eller? Jag hör folk slänga ur sig som om de bekände sig till en religion att de är ”socialkonstruktivister” eller ”biologister” eller ”polaritetsanhängare” eller något dylikt. Och nog har dessa antagandet kommit att ha blivit till det närmaste religiösa, som allting blir när man gör politik av det. Men detta handlar inte om att vara kristen eller jude.

Så kan vi tänka oss att sanningen ligger någonstans däremellan då? Att vi är socialt konstruerade varelser utifrån den kontext och kultur vi lever i med biologiska predispositioner. Och kanske finns någon faktor ”x” med i bilden också; någonting själsligt/andligt som definierar jaget (ja, jag sa ”andligt”, fastän jag vet att det uttrycket inte är helt kosher i det sekulariserade Sverige). För tanken att vi skulle vara slavar under vare sig vår biologi/DNA eller vår omgivning och kultur utan någon form av valmöjlighet eller autonomi innebär att hela mänskligheten för all framtid redan är utstakad. Detta rimmar illa tillsammans med den sekulariserade världens brist på ödestro. Eller så är det så och om vi hade haft någon gigantisk jättedator som kunde räkna ut hur minsta elektron rör sig från Big-bang så skulle vi kunna utifrån våra erfarenheter och vår biologi räkna ut nästa steg, nästa tanke vi tar.

 ”Men varför diskuterar hon existensialism? Pratade vi inte om kön och sexualitet?” Jo, precis. Och det är det som är min poäng, att när vi bråkar om detta, vad som beror på vad, bråkar vi om djupa essenser av mänskligheten som vi knappast med den kunskap vi besitter i dag kan veta svaret på. Därför bryts hela debatten ner till tro och blir minst sagt… religiös. Låt oss vara stora nog att kunna stå över det. Och till Alexander Pettersson önskar jag ett varmt lycka till…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s