Strukturer under lupp – del 1: Socialkonstruktivism

Det finns flera saker i den genus- och sexualmedvetna diskursen som skär i mig. Jämställdhetsfrågorna  lyfts upp i välpaketerade paket som innehåller förenklade perspektiv. Jag kommer att ägna några inlägg åt att syna olika påståenden om existerande strukturer. Ett av de mest grundläggande sådana är de queerteoretiska strömningarna om att vi, vårt kön och vår sexualitet, bara är konstruktioner formade av samhällsnormer. Hade dessa perspektiv endast varit någonting som någon liten queeraktivistisk rörelse förespråkade hade jag låtit det passera. Men dessa reduktionistiska perspektiv dominerar även hela samhällsdiskursen och även utbildningsväsendet idag.

Jag går gärna i bräschen för att det är viktigt att belysa normkritiska perspektiv och att öppna upp för mångfald, tolerans, och jämställdhet. Det är också viktigt att säga att självklart finns det mer än två kön; såväl biologiskt som identitetsmässigt, och att människors sexualitet rör sig på ett stort spektrum som inte kan förenklas till att vi är låsta in i bestämda, väldefinierade fack att vara antingen homo, hetero eller bi. Men därifrån till att säga att upplevelsen av vårt kön och vår sexualitet bara är någonting vi har formats till och att hormoner och biologi spelar en försumbar roll, om någon alls, är ett mycket större hopp.

Man kan överhuvudtaget ifrågasätta varför det har blivit en så stark ståndpunkt att driva och varför det är så känsligt att komma med essentialistiska perspektiv. Varför ses påståenden om att vissa köns och sexualitetsegenskaper kan vara medfödda som någonting ojämställt? När Lady Gaga sjöng ”No matter gay, straight or bi, lesbian, transgendered life, I’m on the right track baby I was born this way”, var det knappast någon som tyckte att hon förde ett ojämställt budskap.

För nej, sanningen är tydligen relativ; jämställdhetsförespråkare är bara snabba på att trycka på socialkonstruktivism så fort det pratas om cis-människor och heterosexualitet. Normerna runtomkring oss har lärt oss att uppleva oss som det kön vi är födda till och att vara sexuellt attraherade av det motsatta, menar socialkonstruktivisten. Men hen trycker inte lika hårt på påståendet att homosexualitet och könsöverskridande uttryck bara är ”konstruktioner”. Kanske för att socialkonstruktivism dåligt förklarar normavvikelser; om allting vore konstruerat och normer påverkar oss så starkt, borde inte alla människor då agera enligt normerna? Vi vet dessutom historiska exempel på människor som upplevt en normbrytande sexualitet (såsom homosexualitet) utan att någonsin ha hört talas om det. Särskilt kvinnlig homosexualitet har varit oerhört osynliggjort, men ändå såklart alltid existerat.

Historiskt har de biologiska och medikaliserade perspektiven på sexualiteten dominerat. Freud sa att sexualiteten var människans enskilt största drift. Dessa perspektiv har varit oerhört problematiska och rimmat dåligt med jämlikhet då man försökt förklara den heterosexuella sexualiteten som den naturliga och patologiserat alla andra former, såsom homosexualitet, samt betonat skillnaderna mellan mäns och kvinnors sexualitet som endast biologiska utan att ens titta på det omgivande samhället och förväntningarna från det. Alla uttalanden om sexualitet som har setts som seriösa har kommit från vetenskapliga håll, inte sällan medicinska. Det är inte konstigt utifrån detta att samhällsvetarna och socialkonstruktivisterna behövde få sin plats. Pendeln har svängt och med detta har också socialkonstruktivism satts som likamedstecken med jämlikhetsfrågor och feminism.

Men biologi och vetenskap behöver inte innebära att man står för bakåtsträvande ojämställda och queerfientliga perspektiv. Biologen och essentialisten Alfred Kinsey (har ni inte sett filmen The Kinsey report – gör det!) som på 40-talet chockade inte bara hela USAs befolkning utan också hela västvärlden med sina omfattande kartläggningar av människors sexualitet som hävdade att 37 % av den manliga amerikanska befolkningen någon gång hade haft samkönat sex (en överdriven siffra har man sett i efterhand då urvalet inte var helt representativt) är ett tydligt exempel på detta. Kinsey ville visst hävda att sexualiteten var en naturlig, biologisk drift, men samtidigt säga att alla variationer (såsom homosexualitet) också var naturliga, samt betona att det inte finns några skarpa gränser mellan homosexuella och heterosexuella utan att det hela är en flytande skala.

Förutom riskerna med att tappa trovärdighet i sanningsrelativistiska antaganden om människors kön och sexualitet riskerar man också bakslag i jämställdhetsdiskursen. För om nu exempelvis homosexualitet bara är konstruerat, skulle det som konservativa religiösa fanatiker gärna vill påstå då också kunna gå att ”bota”? Socialkonstruktivism med ett genusperspektiv som säger att män och kvinnor i grund och botten är likadana och alla skillnader är skapade blir också problematiskt i frågan om transsexuellas rättigheter till könskorrigering; om nu alla könsskillnader bara är skapade, hur kan vi då motivera att vissa människor upplever sig vara födda i ett annat kön?

Tänk om det är så att det finns vissa essentialistiska köns- och sexualitetsdrifter och att vi numera utför en onödig och kanske skadlig kamp i att försöka utplåna dessa förklaringsmodeller? Ska vi ignorera vetenskapliga belägg om könshormoners inverkan på våra personligheter, där vi vet att biologiska män producerar mer testosteron än biologiska kvinnor och där man sett att halterna av testosteron påverkar personligheten (jag läste en gång en beskrivning av testosteron som ”fuck it or kill it”-hormonet och om en hur kvinna som fick testosteroninjektioner beskrev att hon inte kunde sluta tänka på sex) sexdriften och kanske till och med sexualiteten hos både män och kvinnor i ”jämställdhetens” namn?

Det enda sunda sättet att prata om jämställdhet, genus och sexualitet på är om vi kan släppa våra egna önskemål och politiska ideologier om vad som skapar kön och sexualitet och belysa alla perspektiv.  Vi behöver en ödmjukhet inför allt vi inte vet, även om vissa perspektiv kan tilltala oss mer än andra, samt lyfta alla perspektiv till de komplexitetsnivåer de förtjänar. Jag är övertygad om att en helhetsbild är det som för oss närmast sanningen.

Relaterat till detta inlägg:

Detta avsnitt av Vetenskapens Värld visar hur svårt det är att utröna till vilken grad könsskillnaderna mellan män och kvinnor är biologiska eller konstruerade.

Den här debattartikeln i DN tar upp problematiken med att låta socialkonstruktivism och relativism dominera.

Annonser

2 thoughts on “Strukturer under lupp – del 1: Socialkonstruktivism

  1. xcbeskow

    En grundläggande grej är att se skillnaden mellan fenomen, koncept och term. Som till exempel i det här fallet:

    Fenomen 1: Vissa människor blir kära i varandra, kåta på varandra, eller båda delarna.

    Fenomen 2: Olika människor har olika form på könsorgan et cetera.

    Koncept 1: Utifrån könsorgan et cetera delar vår kultur in människor i två grupper, män och kvinnor, där alla människor förutsätts vara antingen det ena eller det andra.

    Koncept 2: Utifrån denna uppdelning i män och kvinnor görs en uppdelning av människors sexualitet. Denna uppdelning hade kunnat vara en uppdelning efter vad en tänder på, en uppdelning i att attraheras av manlighet respektive kvinnlighet. En uppdelning i androfili och gynofili, om en så vill. Men i stället görs en uppdelning efter relationen mellan den egna könstillhörigheten och könstillhörigheten hos den person som en tänder på. Alltså en uppdelning i…

    Term: … det som vi kallar för heterosexualitet och homosexualitet.

    Fenomenen är INTE socialt konstruerade, men koncepten och termerna är det. Att attraheras av personer av samma eller olika kön förekommer inte bara i alla kulturer, utan även i djurvärlden. Att dela in människor efter detta är däremot en nymidighet som uppfanns på 1860-talet.

    Observera att koncepten heterosexualitet och homosexualitet inte bara är precis lika konstruerade, utan faktiskt är samma konstruktion: De definieras mot varandra, de är två sidor av samma mynt.

    Personligen anser jag att heterosexualitet och homosexualitet är ganska idiotiska konstruktioner: Om du och jag blir attraherade av samma person utifrån hens könstillhörighet, varför ska detta då räknas som OLIKA läggning? Är det inte rimligare att räkna det som samma läggning? Alltså se både dig och mig som androfiler om vi tänder på en man, eller som gynofiler om vi tänder på en kvinna?

    Att försöka ”bota” människors attraktionsmönster är ren pseudovetenskap som bevisligen inte fungerar. Detta är dock inte något argument mot socialkonstruktionism som sådant, utan bara mot de avarter som kombinerar socialkonstruktionism med patetiska försök att styra universum genom magiskt tänkande. Hur en människa kategoriserar sin omvärld påverjar hens syn på omvärlden, inte omvärlden i sig. Och våra möjligheter att påverka varandras tänkande är högst begränsade.

    Gilla

    1. Padma

      Vilken sjukt bra infallsvinkel på detta ämne!

      Alla som tänder på kvinnor har samma sexualitet och alla som tänder på män har samma sexualitet. Det är ju så sant! Tack!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s