Utan kollektiv identitet

I gårdagens Metro kunde vi läsa den här artikeln om adopterade Tobias som vill stoppa utlandsadoptioner. Även om jag reagerar mot hur diskursen om adoptioner tas upp i Metro är jag glad att den överhuvudtaget lyfts, då den är i det närmaste obefintlig. Samtidigt lever ungefär 140.000 adopterade personer i Sverige, varav 56.000 av dem är utlandsadopterade.* Utan att på något sätt vilja vara företrädare för alla adopterade, delar jag i detta inlägg med mig av min personliga historia och reflektioner kring ämnet.

Tobias argument mot utlandsadoptioner om att ”det inte kan säkerhetsställas att de går rätt till” och att vi istället kan ”massproducera preventivmedel, satsa på sexualupplysning och bygga upp ett socialt skyddsnät till de här föräldrarna så att de inte behöver lämna ifrån sig sina barn” är ensidiga, förenklade och vaga. Det är nämligen så det redan går till, vilket är en stor anledning till att adoptioner, och utlandsadoptioner i synnerhet, minskar. Utlandsadoptioner är alltid det sista alternativet och det finns höga krav på hur många procent som ska vara inhemska adoptioner. Det skär lite i mig att läsa artikeln; jag ser hans politiska engagemang i denna fråga som att slå mot öppna dörrar; ett sår från någon som inte vet hur han ska läka.

Det finns starkare argument mot adoptioner som vi skulle kunna trycka på än Tobias. Vi som är adopterade har blivit utsatta för tidiga trauman i separationen från de biologiska föräldrarna. Jag var tre dagar gammal när jag placerades på barnhem och tre månader när jag adopterades och det är lätt att tänka att ”det man inte minns lider man inte av”. Idag vet vi så mycket om psykologi och tidig anknytning för att kunna säga att det inte stämmer. Psykisk ohälsa är kraftigt överrepresenterat hos gruppen adopterade och även om jag verkligen avskyr att falla in i stereotyper så stämmer det även på mig. Jag har på gott och ont varit en rotlös, ångestdriven, sökande individ som letat efter mitt sammanhang, min grupp att höra till. Jag har gjort en klassresa uppåt och rört mig genom akademiska, politiska, filosofiska, existentiella och andliga grupperingar, flyttat ofta och bytt partner ungefär en gång om året, utan att egentligen någonsin känt att jag har hittat ”hem”.

Att växa upp som utlandsadopterad är att växa upp utan någon klar identitet. Folk runtomkring känner ett behov av att påpeka för dig antingen att du inte är svensk eller att du är lika svensk som en midsommarstång. Medan invandrare och barn till invandrare har en gemensam kollektiv identitet – de hänger i grupper med landsfränder och pratar med varandra på ett språk som övriga svenskar inte förstår – så finns det knappast i skolan ett motsvarande ”adopteradegäng”. Tvärtom så hatade den andra adopterade tjejen i klassen att lärarna konstant jämförde oss båda och förutsatte att vi ville hänga tillsammans; de enda mörkhyade barnen i skolan, så som det kunde se ut under 90-talet i Skåne. Jag hade inte lika mycket problem med att bli jämförd med henne; jag sågs som den töntigare av oss båda.

Som utlandsadopterad är den svenska kulturen det enda du känner till och samtidigt tittar folk på dig och drar allt för ofta slutsatser om att du har en annan kulturell bakgrund och med detta erfarenheter och kunskaper som du inte besitter; du blir exotifierad. Detta leder nog oftast till ett behov av att markera sin svenskhet, så även för mig. Jag har sett vissa adopterade bli snudd på nationalister för att ta tydligt avstånd från sin bakgrund. De visar ointresse för landet och kulturen som de är födda i och visar i synnerhet inget intresse för att söka efter sina biologiska rötter. Frågor som ”Ska du inte vara med i Spårlöst försvunnen?” och ”Vill du inte hitta dina riktiga föräldrar?” skapar irritationer. Jag avskydde att känna att någon verkade tycka synd om mig och brukade svara: ”Min riktiga familj är dem som har fostrat mig och älskat mig.”

I äldre tonåren ändrade jag min infallsvinkel. Jag märkte att många killar, oavsett deras egen bakgrund, tyckte det var sexigt med en exotisk brud och jag anpassade mig därefter. Jag dolde så länge jag kunde det faktum att jag var adopterad och började försiktigt använda mig av mitt indiska namn istället för mitt svenska. ”Asian-angel” och liknande blev mitt nickname på nätdejtningsidor (av någon anledning hade jag fått för mig att det var lite hetare att kalla sig för asiat än för indiska och Indien ligger ju i Asien, right?). Jag hängde i grupperna med f d jugoslaver (immigranter där jag bodde var främst ifrån Kosovoalbanien) och la till en lätt brytning när jag pratade. Jag pumpade hiphop och RnB, gick runt i korta kjolar och stora blingande smycken och färgade håret ljusbrunt för att se mer ut som Beyoncé (i något vagt försökt att efterapa en afro-amerikansk kultur).

Första gången jag kände någon stolthet över att vara indiska var i new-age sammanhang. ”Du är särskilt vägledd som är född i det heliga landet och får ta med en del av det hit till oss i väst”, informerade en kvinna på Ängsbacka mig med en blick som gnistrade av sektiristisk vördnad. En kille gav mig en amulett med Shiva på som jag länge bar i en halskedja, jag lärde mig sjunga några mantran, försökte mig på yoga och drog iväg till Indien i knappt ett halvår – inte för att söka mina rötter – utan min indiska identitet (och därmed mig själv trodde jag) och Gud. Det gick väl sådär. Längre än så drog jag det inte, men jag har träffat adopterade som identifierar sig fullt ut med sin bakgrundsidentitet, uttrycker sig i stil med ”Vi colombianer…” och t o m lägger möda på att lära sig språket. Samma personer lägger ofta stor vikt vid att hitta sina biologiska rötter och romantiserar ofta vad detta skulle kunna innebära för dem.

Slutligen kom jag till punkten att jag gjorde upp med det faktum att jag är adopterad. Jag släppte skamkänslorna bakom mig och tillät mig att erkänna all den identitetsförvirring som har rått i mig genom livet. I vintras åkte jag iväg till Indien igen, men nu till min födelseort Kolkata för att söka efter mina rötter med ett öppet sinne. Jag hade ingen romantiserad bild av vad det kunde innebära och vaga förhoppningar om att hitta något.

adoption-pojkePå barnhemmet jag är ifrån fanns en rad barn i olika åldrar; jag fick veta att p g a diverse byråkrati går adoptioner idag inte så snabbt som det gjorde för mig. En liten pojke gick fram till min partner och klamrade sig fast vid hans ben och ville inte släppa. De flesta av barnen skulle adopteras bort till olika länder. Barnhemmet var fint och välordnat på en rad sätt, drivet av eldsjälar som brann för såväl barns som kvinnors rättigheter. Jag kände mig oerhört lättad över varje barn som skulle få komma till en familj, oavsett om det var i Indien eller utanför. De barn som inte skulle adopteras bort hade oftast en funktionsnedsättning, såsom Down syndrom eller Cerebral pares. Trots detta barnhems dignitet har jag svårt att sätta mig in i ödet att få växa upp på barnhem utan någon självklar vuxen att knyta an till.

Jag fick ett papper på min biologiska mammas underskrift om att hon överlämnade mig till adoptionsbyrån. Det kändes som en autograf, det enda jag har från henne och jag upprepade hennes namn som jag fram till dess inte hade vetat om flera gånger för mitt inre. Historien om varför hon lämnade mig är inte vacker. Hon hade med hög trolighet möjlighet att ta hand om mig, men ville undvika socialt stigma till följd av att hon var ogift. Personalen informerade mig om följande: ”Vi ser det som ett stort problem när ensamstående mammor vill lämna bort sina barn. Även om folk pratar och dömer till en början så bryr de sig inte efter ett tag. Folk är för upptagna av sina egna liv. Det finns många ogifta kvinnor i Indien med barn.” Hon har aldrig varit på barnhemmet efter det eller frågat någonting om mig. ”Av de över två tusen adoptioner vi har tillhandahållit är det endast tre av de biologiska föräldrarna som har kommit tillbaka och frågat någonting. När någon tar beslutet att lämna bort sitt barn tittar de inte tillbaka.” Jag insåg att jag inte har en aning om vem den kvinnan är, men att hon inte har velat ha mig är säkert. Jag beslöt mig för att inte leta mer, i alla fall inte för tillfället. Hon lämnade mig åtminstone inte i en rännsten att dö, utan på ett barnhem. Kanske tack vare att alternativet ens existerade.

Utanför barnhemmet, på gatorna i Kolkata, vandrade smutsiga, utsvultna barn. Jag gick förbi en pojke i femårsåldern. Han satt mitt på trottoaren med ett spädbarn utslaget i sin famn med vidöppen mun och torkat dregel på kinden. Först gick jag bara förbi, sen kände jag hur någonting stack till inuti mig. Så jag köpte bananer, juice och en portion mat i en pappkartong och gick tillbaka. När jag gav pojken maten stirrade han på mig med blicken av ett vilt djur. Jag pratade lugnt med honom även om han med säkerhet inte förstod ett ord av vad jag sa. När han sträckte sig efter påsen med mat kände jag mig något lugnad. Jag kunde inte komma på något mer att göra så jag reste mig upp och gick därifrån med ett tungt hjärta.

Jag läser om Tobias som ”vägrar att känna tacksamhet därför att han omöjligt kan veta hur livet skulle ha blivit i Sydkorea”. Nej, det är en jävligt idiotisk grej att gå runt med tacksamhetsskuld utifrån utgångspunkten att vara adopterad. Vi har ingen större anledning än någon annan i väst att känna tacksamhet för att vi har mat på bordet varje dag och sociala skyddsnät med mera. Men jag tror att det är viktigt att bara ta ett steg utanför sig själv och se att livet är ett orättvist lotteri. Jag är för de saker som Tobias säger, om att stötta och hjälpa i de olika länderna, men detta utesluter inte att vissa barn fortfarande behöver adopteras, då alternativet – om inte med all säkerhet, men med hög trolighet – blir mycket sämre där de är. Inte för att Sverige som land skulle vara bättre än Sydkorea eller Indien att leva i (”med våra svenska ögon blir det en självklarhet att det är bättre att växa upp i Sverige”, säger Tobias), utan för att ett övergivet barn aldrig kan få tillbaka sina föräldrar. Adoption är såklart det bästa alternativet i ett sådant läge. Att Sverige skulle stoppa adoptioner från andra länder skulle bara leda till att förflytta problemet någon annanstans. Jag kan inte låta bli att känna paralleller med invandringsfrågan.

Människohandel är naturligtvis vidrigt och sista dagen på barnhemmet fick jag höra att de skulle ta emot trettio nya barn då ett annat barnhem precis hade tvingats att stänga ner då de ”sålde bebisar”. De var lite stressade över hur de skulle kunna göra plats åt så många nya barn, men sa att de aldrig ville neka någon som kom till dem. Lösningen är naturligtvis tydliga regleringar och inte att stoppa adoptioner.

Ni vet den där adopterade tjejen jag pratade om i grundskolan som avskydde att bli jämförd med mig? Vi blev vänner, trots allt. För ett tag sen satt jag med henne på ett fik och hon berättade hur hennes biologiska mamma har tagit kontakt med henne och vill träffa henne. Hon själv känner sig mest besvärad av detta, då hon inte kan se vad de båda har för band till varandra mer än lite kött och blod. Hon svarar lite pliktskyldigt på mailen hon får då hon tänker att det är viktigt för den biologiska modern. Hon känner starka band till sin adoptivfamilj, har aldrig känt sig som en sökare och livet har tett sig tämligen stabilt. Så olika är vi; vi adopterade.

*Siffror från december 2013.

Annonser

2 thoughts on “Utan kollektiv identitet

  1. Pingback: Den verkliga ojämlikheten | Sex och samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s