Den verkliga ojämlikheten

psykisk ohalsaJag tycker att det är väldigt viktigt med jämlikhetsfrågor och att titta på vilka hinder som finns. Det jag har svårt för är att frågor om kön och ”ras” (ett ord jag inte hade hört användas på många år förrän antirasisterna tog tillbaka det) har singlat upp på toppen över de viktigaste frågorna som är i vägen för jämlikhet, med väldigt ensidiga och statiska maktperspektiv. Det ironiska är att intersektionalismen förespråkar att vissa perspektiv inte ska ses som viktigare än andra, men ändå är det precis det som folk tenderar att se. Detta leder till att vi kategoriserar in människor efter ytliga synbara parametrar och drar grova generaliseringar utefter dessa. När jag inte har velat göra skillnad på människor efter hudfärg (och själv motsatt mig att bli särbehandlad därefter) har jag blivit kallad ”färgblind”. Det är i och för sig bättre än Onkel Tom eller husneger, så jag som ”rasifierad” ska väl vara tacksam över att inte ha blivit utsatt för grövre antirasistiskt rasistiska påhopp än så. Anledningen till att det känns fel ända in i själen för mig att peka ut människor som priviligerade eller inte utifrån ytliga parametrar (läs fördomar) är för att jag vet så många exempel där det inte stämmer. Bara för att alla människor tillhör något kön eller någon ”ras” betyder inte detta att dessa faktorer är de främsta diskrimineringsgrunderna. Jag vill göra ett försök här att lyfta några ytterligare perspektiv som jag anser är (minst) lika viktiga, sådana som oftast nedgraderas till sidofrågor.

Britta Svensson skrev i Expressen förra veckan om den verkliga ojämlikheten, som hon menar beror på vilket bagage vi har med oss från barndomen. Hon rör vid någonting viktigt där. Kort sagt kan man väl säga att Svenssons slutsats är att otrygga barndomar skapar otrygga människor och dessa kan i sin tur inte ta sig fram i karriärslivet på samma sätt som alla andra. Jag delar inte hennes dystra slutsats fullt ut. Det stämmer säkert för beklämmande många, att den psykiska ohälsan blir så stark att ett normalt arbetsliv inte kan ses som ett alternativ. Dock så finns det gradskillnader även i helvetet och vi är många som har levt svåra liv, har ångest- eller depressionsproblem och även psykiatriska diagnoser som ändå kompenserar med vår intelligens. En rad framgångsrika människor har kommit ut med psykiatriska diagnoser. Ann Heberlein som har en bipolär sjukdom gjorde för inte så länge sen en dokumentärserie om människor med detsamma, flera av dem karriärsmässigt ”lyckade”.

I mitt förra inlägg nämnde jag för första gången i min blogg att jag har en ångestproblematik och det kändes verkligen som att komma ut ur garderoben. Bara som jämförelse kan jag säga att jag inte har känt så när jag pratar om att jag tänder på tjejer (också) eller varit aktiv förespråkare för fria relationsformer, även om jag har stött på fördomar och milda dömanden kring detta också. Det finns oerhört starka stigman kring psykisk ohälsa. Jag hör ultraliberaler påstå att man kan ”välja” att inte vara ett offer för sin bakgrund och att alla människor har samma förutsättningar i livet att uppnå vad de vill; sådana människor gör mig kräkfärdig. Jag kan ”välja” att inte ha en ångestproblematik lika mycket som en person utan ben kan ”välja” att låta ett par växa ut. Dock så kan personen utan ben kämpa för att hitta vägar för att kompensera för sin benlöshet och det har jag gjort med mina ångestproblem också. Livet har varit en smärtsam kamp och jag är tacksam för att jag ens lever idag. Det kräver betydliga mängder energi för att kompensera för bristande psykisk hälsa; energi jag gladeligen skulle ha lagt på annat i livet än att dagligen behöva klura på hur jag ska göra för att må okej och samtidigt vara samhällsfunktionell. Jag har gått i terapi till och från genom åren sen jag var fem (!) år och min ekonomi påverkas av att behöva punga ut en tusenlapp varje session då jag inte upplever att den landstingsfinansierade psykiatrin lyckas möta mina behov.

Jag har plöjt artiklar om att ha en högsensitiv personlighet (HSP) som är ett mer nyanserat begrepp om personer med hög känslighet än vårt diagnossystem och där både positiva aspekter och svårigheter lyfts. Jag har funnit många egenskaper kopplat till HSP som är oerhört positiva i karriärsammanhang; att ha förmågan att se analyser och samband många tenderar att missa, att vara inkännande för andra människors, djurs och planetens mående (vilket gör en till en god ledartyp och inte sällan driver en till ett samhällsengagemang) och mycket mer hänger ihop med detta. Detta stämmer med ny forskning från Karolinska Institutet som pekar på att personer med bipolär sjukdom har en stark drivkraft och personer med schizofreni har en förmåga att ”tänka utanför boxen”. Många personer med kreativa yrken, exempelvis författare, har genom historien haft en psykisk problematik. I mitt personliga fall är det inte i första hand karriären som drabbas utan mina nära relationer, partnern i synnerhet, när mitt mående dippar. Ändå har jag suttit och skrivit säkert ett tiotal texter om psykisk ohälsa som jag inte har vågat publicera av rädsla att någon potentiell arbetsgivare/samarbetspartner ska tänka att jag inte är arbetsför då.

Jag tror såklart att arbetslivet till viss del drabbas. Jag har ett gott självförtroende då jag vet att jag är intelligent och jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv skulle se ut om min självkänsla matchade det; om jag kände mig lugn och trygg inombords. Tidigare har jag trott att min kreativa kraft kommer från min ångest, men jag har alltmer insett att den finns där oavsett. Det ångesten har gett mig är en ödmjukhet inför livet och de människor jag möter; vi är många som för en hård inre kamp dagligen, och det syns sällan på utsidan vilka vi är. Senast fikade jag med en rikskänd person som berättade att bara för att han är en vit, framgångsrik man tror folk att han är lycklig. Vad de inte ser är en tuff barndom, en ekonomi i spillror, decennier i terapi och antidepressiva mediciner. Ytterligare en medicin han numera har fått smaka är den bittra att allt oftare bli diskriminerad för sitt kön och sin hudfärg till uppdrag i offentlighetens ljus (”vi vill inte ha en vit cis-man”).

Enda sättet att inte göra oss alla till förlorare i intersektionalismens namn är att sätta på oss de färgblinda och könsblinda glasögonen; att inte låta ytligheter spela roll för hur vi dömer en människa. En sådan värld vill jag leva i.

Annonser

One thought on “Den verkliga ojämlikheten

  1. rywick

    Väldigt klarsynt och fantastiskt bra skrivet om flera ämnen som verkar helt omöjliga att diskutera i det lilla sammanhanget som de stora politiska sammanhanget. De viktiga frågorna, en hel del direkt livsavgörande, har hamnat i kläm när politiken och det intellektuella samtalen gått i baklås på gund av det som du beskriver.

    Din text berör på flera plan, politiskt förstås, men även på ett personligt plan där det du skriver om din egen kamp för att orka, jag kan känna igen mig själv och nära anhöriga som kämpar med olika former av psykisk problematik,

    Det verkar bara finns ett fåtal röster som har någon form möjlighet att ta större perspektiv och sätta sig över de automatiska tankarna som är default från höger till vänster mer eller mindre.

    Lite KBT för nationen som sådan eller specifikt för den så kallade ”eliten” inom politik, media etc.

    Jag hoppas dina texter och du finner en väg till större sammanhang där du kan påverka många fler för det behövs verkligen.

    Skitbra tänkt, formulerat och skrivet helt enkelt! Räddade min dag, Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s