Hur vi effektivast bemöter rasism (skrivet utifrån egna erfarenheter)

adam-tensta-tv4-sommar-lsAdam Tensta blev den stora snackisen förra veckan. Ris och ros (fast kanske främst det sistnämnda) har haglat över honom sedan han lämnade tv4s studio för att ta ställning mot rasism. Vissa kallar det genialt och hyllar hans antirasistiska ställningstagande. Andra säger PR-trick då detta skedde i samband med hans senaste skivsläpp. Alla är dock överens om att det var ett effektivt sätt att dra uppmärksamhet till frågan. Vissa kommer med beklämmande tandlös kritik som Elisabet Höglunds om att ”det är ouppfostrat att göra sådär”. När diskussionen fördjupas en aning diskuteras det huruvida personen, Louise Andersson Bodin, han utpekade som rasist förtjänar denna stämpel. En tämligen okänd landsbygdstjej som uppenbarligen har känt ånger för sina uttalanden om ”negerbög” med mera, men fortsatt komma med beklämmande ignoranta och rasistiska uttalanden som att ”negrer är från Nigeria”. Ska hon utmålas till Sveriges största rasist? Folk slits mellan klassperspektivet och rasifieringsperspektivet; en känd, intellektuell mörkhyad artist som Adam Tensta, versus en okänd, vit ung kvinna från landet som uppenbarligen inte har greppat varför det är så ur tiden och helt fel och rasistiskt att uttrycka sig som hon har gjort.

Jag tänker att vi behöver fördjupa samtalet ytterligare och har behövt göra det under lång tid. Oavsett vad som ger mest uppmärksamhet och huruvida ett antirasistiskt ställningstagande är berättigat eller ej vill jag lyfta frågan: vad är mest effektivt? Vad ger det utfall som bidrar till en demokratiserande samhällsutveckling där alla människors lika värde är självklart och oantastligt? Är det att hänga ut enskilda individer? Även om vi kan tycka att extremistiska och rasistiska individers åsikter bör stanna i historieböckerna och i 80-talsreceptböcker med ”negerbollar” går det inte att frånkomma att när hela den intellektuella svenska eliten med starkt kulturellt kapital går emot en enskild individ upplever en hel del detta som mobbning. Det är något väldigt mänskligt att vilja stå emot etablissemanget eller makteliten. På samma sätt ökar Sd och mer rasistiska grupperingar ju mer de hängs ut. Och visst, det är lätt att känna sig provocerad av en hel del uttalanden människor i dessa grupperingar gör, men det uppstår problem när antirasisten inte förstår att det hen ägnar sig åt bara ökar polariseringen och sympatierna för de som kallas rasister då de förpassas till en martyrroll.

almedalen-468Jag säger inte att alla behöver göra som jag som på Almedalsveckan förra året lugnt samtalade med en rasist från det då existerande ”Svenskarnas Parti”. Jag förstår att många skulle känna sig kränkta av att höra en person med rasbiologisk övertygelse säga att de inte hör hemma i Sverige. Själv känner jag mig aldrig kränkt eller upprörd av uttalanden jag uppfattar som korkade eller rasistiska riktade mot mig från någon som varken står mig nära eller som jag ser upp till. Det väcker snarare en nyfikenhet. Hur kan någon vilja hata och exkludera någon hen inte känner baserat endast på den personens yttre? Så jag frågade helt enkelt vad som hade fått honom att söka sig till SvP. Och han besvarade mina frågor osäkert med en logik som hade så många hål att jag fick honom att slå knut på sig själv utan att för den delen vid ett enda tillfälle få honom att känna sig hotad av mig. I slutet av samtalet hade han ändrat åsikt från att jag aldrig skulle kunna kalla mig svensk till att mitt ”enskilda fall nog skulle kunna komma att beprövas”, trots att jag aldrig hade bett honom om den bekräftelsen. Vissa skulle säga att jag legitimerar rasism genom sådant agerande. Själv tror jag att jag lyckades bidra till motsatsen mot vad de illa berörda antirasister som stod med ryggarna vända och långfingret uppe i luften medan de skrek ”inga rasister på våra gator” gjorde. De gav en tämligen liten grupp individer oproportionerligt mycket uppmärksamhet och rasisterna i sin tur fick sin offerbild bekräftad av att ”ingen vill lyssna på oss”, vilket bara göder deras övertygelse om att de för en ensam och viktig kamp i något slags utanförskap utan att aldrig få sina argument bemötta. Jag tror att de flesta är överens om att extremism och rasism frodas i känslor av socialt utanförskap, ändå verkar så många tro att det är att förpassa människor i ett större utanförskap som är lösningen.

Om människor med åsikter som kraftigt avviker från våra egna står oss nära eller ej tror jag är någonting som påverkar oss starkt i vårt bemötande. Det är lättare att demonisera en person vi inte känner. Men, rätta mig om jag har fel, har vi inte alla den där personen vi känner som vi ömmar för men som besitter ett barns osmidighet och uttalar sig plumpt och som vi tillrättavisar vänligt men bestämt samtidigt som vi tänker för vårt inre att tack och lov att hen inte befinner sig i offentlighetens ljus då hen skulle ha blivit ha blivit verbalt avrättad på nolltid? Det kan vara en familjemedlem eller en barndomsvän, men någon som av olika anledningar helt enkelt inte hängt med i svängen de senaste decennierna.

Jag har hållit i dialogseminarier för Initiativ Samutveckling på Almedalen två år i rad. Ämnen har varit exempelvis ”inkludering eller exkludering – hur hanterar vi extremism?” och ”Samtal kring Sverigedemokraternas roll i demokratin”. Där har anslutit sig människor med ett stort åsiktsspann, bl.a. med extremistiska och rasistiska värderingar. Dessa möten har varit svåra, men lärorika och utmanande för mig som processledare att bemöta. Även de som kallas rasister skiljer sig åt åsiktsmässigt och för sig på olika sätt. Få är så uppenbart rasistiska som den killen jag pratade med i SvP. De flesta värjer sig starkt inför rasiststämpeln och är de någorlunda intellektuella lyckas de med politiskt korrekta exempel att föra en extremistisk retorik. När jag sa något så enkelt som att alla människor är lika mycket värda, var det en man som motsatte sig och sa att ”Zlatan är nog mer värd för sin fotbollsklubb än vad jag är”. Det är självklart en snedvriden argumentation där personen har förvirrat människovärde med betydelsefullhet i olika kontexter.  Han informerade oss hur mycket han ogillade osaklighet, men bemötte ilsket en tonårstjejs felaktiga påstående om att Sverigedemokrater hade slagit ner människor med järnrör med ett likaledes vinklat påstående om att de ”endast tog upp järnrören, tittade på dem och la ner dem igen”. Vid ett annat tillfälle kom det en man som var tokarg (även på Sd då han tyckte de var för flata i invandringsfrågan) och romantiserade ett minne han hade av sextiotalet då Sverige hade betydligt färre invandrare. Han ville tillbaka dit igen. Några av de andra deltagarna blev provocerade, andra satt mest chockade och mannen skrek åt oss att han kände sig ”ensam och rädd”, vilket jag fångade upp som grundproblematiken till hans åsiktsbildning. Hade jag haft mer utrymme och mannen hade varit mer villig till att betrakta sig själv hade jag velat sätta mig ner med honom och titta djupare på just de känsloyttringarna; var de kommer ifrån och hur han kan lära sig att hantera dem så att han kan leva ett mer harmoniskt liv. Även fast det känns som en utmaning som heter duga. Jag har också varit med om en Sd-politiker som var berörd över hur han hade blivit inkluderad i samtalet (bl.a. av miljöpartister) och sa att han skulle ”minnas detta för resten av sitt liv”.

Det här med att titta djupare på sig själv är någonting jag längtar efter att vi alla ska göra mer. En vän till mig skrev en gång på Facebook att ”antirasism och rasism är bara två sidor av samma mynt”. Många är rädda för att möta någon med andra åsikter och de flesta diskussioner sker bara i sammanhang med likatänkare som göder ens tro och världsbild. Vi tillåter oss själva att reduceras till alla de nidbilder vi påstår oss bekämpa. Egentligen, om vi tänker efter, är en person som exempelvis vill minska invandringen eller räknar på kostnader för invandringen per definition inte rasist. Man kan tycka att hen är osolidarisk och osympatisk och för sina idéer utifrån fel utgångspunkt. Men då är det det vi behöver bemöta och inte komma med tomma rasistanklagelser. Hade det inte varit politik utan ett bråk mellan ett par hade en terapeut uppmuntrat paret till att försöka kommunicera mer och lyssna på varandra. När det är så mellanmänskliga relationer byggs, när ingen någonsin ändrar en åsikt genom att bli kallad dum, oinsatt eller ond; varför tror vi plötsligt när det kommer till politik att debatt är det bästa sättet att sammanföra människor i sann demokratisk anda? Älskar vi att vältra oss i konflikter så mycket eller börjar vi inte tröttna på det? Jag tänker att det är förminskande och ett demokratiproblem att komplexa samhällsutmaningar, såsom rasism och ökad främlingsfientlighet, alltid ska bemötas med smutskastning, polemik och snabba lösningar.

Relaterat till detta inlägg:

Håll käften ditt pucko!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s