Synen på arbete – vad lönar sig egentligen?

ekorrhjulJag är uppvuxen i en arbetarfamilj. Som barn var jag övertygad att om jag bara kämpade med studier och arbete skulle jag få ett bra liv. Det viktigaste var att aldrig vara en belastning för samhället och hårt jobb var i min släkt enda sättet att inte få epitetet ”lat” tilldelat sig.

”Att visa att man kan utföra ett vanligt skitjobb är en god arbetsmerit för framtiden. Det ser bra ut i ditt CV”, informerade mina föräldrar mig och mitt första jobb blev således på McDonald’s. Året var 2003 och jag var 15 år. De blonda tjejerna var de som ansågs söta och fick stå vid drive-in och i kassan, arbetsuppgifter jag aldrig kom i närheten av. Jag var inte särskilt duktig på att steka burgare i snabbt tempo och blev nedgraderad till städning. Det fanns regler uppifrån att passen skulle skifta, men chefen satt instängd på sitt kontor utan insyn över arbetssituationen för de anställda. Jag hade en skiftledare som ilsket pekade på klockan om jag kom in två minuter sent från min rast. När det var stopp på damernas toalett sa han åt mig att ”fixa det” utan några närmare instruktioner. Det var känslor av rädsla för misslyckanden, att inte vara duglig och kompetent som fick mig med tårar som strömmande nerför kinderna att stoppa ner mina händer i den avföringsfyllda toalettstolen. Efteråt sa skiftledaren: ”Bra gjort”. Det var enda gången han berömde mig.

2004 började jag arbeta med telemarketing för 25 kronor timmen och en hundralapp i provision för varje sålt paket lysrör, vilket ni förstår inte var en helt enkel produkt att kränga. Det första och enda arbetet jag har ordnat via arbetsförmedlingen. Varje samtal jag ringde hade jag magont. Inte sällan skrek de potentiella kunderna åt mig att jag var ett dumhuvud som ringde dem och ibland värre saker än så. Och jag kände mig som ett dumhuvud för varje samtal radade jag upp manusskrivna lögner, såsom att de hade vunnit trisslotter. Jag är högst kritisk till att ungdomar kastas in i den här typen av arbete som jag varken ser tillför någon samhällsnytta eller bidrar till utvecklandet av god moral, men som får fortskrida bara för att ha människor i sysselsättning väger högre. Alla ska arbeta; med vad är sekundärt.

Året därpå fick jag sparken från en pizzeria där jag (motvilligt) hade jobbat svart för 40 kronor i timmen under min s. k. ”provanställning” med löfte om att jobbet sedan skulle bli vitt. Jag insåg att snabbmatsbranschen inte var någonting för mig och kände inget annat val än att fortsätta sälja lysrör; det var jag åtminstone bra på.

2007 hamnade jag inom vården och kände för första gången meningsfullhet med det jag gjorde. Det kunde vara stressigt och tungt, men jag lärde mig snabbt att det finns inga lukter som är för äckliga för att jag inte skulle vilja klä av en människa i en utsatt situation, kasta in hennes nedbajsade kläder i en tvättmaskin och klä på henne nya. I början gjorde jag en del tabbar då jag inte hade någon vårdutbildning alls och knappast visste hur man bytte blöja, förflyttade personer som inte kunde gå eller ens hur man satte på kaffekokaren. Men jag lärde mig och blev efter en tid bra på det jag gjorde.

Efter gymnasiet hade jag höga betyg, men vaga idéer om vad jag skulle göra med dem. Ingen av mina föräldrar har ens gymnasieexamen och jag var ute på okänd mark. En sak visste jag i alla fall: Jag skulle inte ta en studiepaus och tänka efter, för då riskerade jag att bli lat. Och det var viktigt att plugga till någonting som ledde till en yrkesexamen; jag behövde ju ”bli” någonting.

Under fyra års studietid till logoped fortsatte jag att arbeta inom vården parallellt. Det var långa pass och som längst stannade jag i trettiosex timmar på min arbetsplats (med sovande jour såklart). När jag påpekade missförhållanden efter att en rullstolsburen kvinna med afasi hade suttit nedkissad utan hjälp i oklart många timmar när jag kom till arbetet tröttnade min chef på mig och avskedade mig; det var inte svårt, jag var bara timanställd. Med fast blick tog jag i hand och tackade för tiden jag hade varit där. Sen gick jag hem och skrev ett brev till hennes chefer. Det hela drogs igång till en Lex Sarah-anmälning och min chef bytte strax därpå arbetsplats. Jag fick inte mitt jobb tillbaka – jag frågade inte ens efter det – men mitt samvete var rent.

Jag skulle kunna fylla en bok med historier om skitjobben jag har haft, men nu till poängen. Jag tänker på Alice Teodorescus sommarprat om att hårt arbete lönar sig för klassresenären och även om jag kan glädjas för henne personligen så håller jag inte med om att detta antagande skulle vara allmängiltigt. Kvittot på alla mina ansträngningar ledde till utmattning och magsår. Mina föräldrar är fantastiskt flitiga; de är från lantbrukarfamiljer och har jobbat hårt från tidig barndom utan att få varken uppskattning eller beröm. Jag beundrar dem för det, men det har skapat illusioner hos dem att om de bara hade fått tid till att plugga eller bara haft mer läshuvud skulle livet ha varit bättre. Jag släppte bomben för min styvpappa en gång med att avslöja att man inte blir lyckligare för att man har pluggat. Han tittade en aning förkrossat på mig och klamrade sig fast vid illusionerna med ett klent ifrågasättande: ”Jo, lite blir man väl?”

Jag fick den logopedtjänst jag ville ha. Jag blev bra på det jag gjorde och tillfredsställelsen i att se patienter må bättre var det som varje dag drev mig till att göra mitt yttersta. Jag märkte dock att patientarbetet utgjorde knappt halva arbetstiden; det mesta i den new public management-drivna vården är administrativt. Jag upplevde ångestladdad de flesta av uppgifterna som överflödiga och tråkiga att utföra. Landstinget skar ner ersättningsnivåerna, senast i juni med 5 % (även ”privata” vårdgivare är landstingsfinansierade) och företagets ekonomi blev allt mer ansträngd. Det snålades med material och jag fick kraftigt mindre lön per patientbesök. Det spelade ingen roll hur bra jobb jag gjorde; det skulle ändå inte betala sig mer. Men värst var att jag kände att jag hade stagnerat; jag såg inga utvecklingsmöjligheter i det jag gjorde och det var själsdödande. Tvärtom började kollegor prata i termer om att befinna sig på ett ”sjunkande skepp”. Bitterheten över att detta på något vis skulle vara slutmålet för alla års ansträngningar var svår att svälja.

Det här är inget unikt för logopedin, eller ens vården. Jag träffar ekonomer och jurister som vittnar om otillfredsställande slit för en lön som i realiteten inte blir så hög när man slår ut den på den energi- och tidsmässiga insatsen som krävs för att utföra arbetet ifråga. Folk som jag som kommer från arbetarmiljöer och ifrågasätter varför de gick på sina föräldrars illusion om att plugga i många år och dra på sig studielån skulle leda till någon slags belöning i slutändan.

Ur en ren ekonomisk aspekt kan jag krasst konstatera att de som är miljonärer i min omgivning inte har blivit det av lönearbete. Några har blivit framgångsrika entreprenörer för att de lyckades kläcka rätt typ av idé. De flesta egna företagare jag känner sliter dock i vansinnig motvind. Ännu vanligare är att finanserna inte har handlat om arbete alls; de har gjort fastighetsklipp, kommit från välbärgade familjer och haft kapital att kunna göra kloka investeringar eller haft en kombination av skicklighet och tur i poker. De flesta av dem kommer från akademikerfamiljer och har inte ens sommarjobbat innan de var myndiga och då ofta på arbeten de fått från kontakter till familjen. En del har knappt erfarit hur det är att vara anställd då det har varit självklart för dem ända sedan tonåren att de ska starta eget. De som jobbar hårdast; personer som mina föräldrar, eller väninnan som är ensamstående mamma och jobbar dubbla skift som vårdbiträde är inte de som blir belönade mer än med kroppar som slits ut på förtid. Min pappa har trasiga knän efter att ha hoppat in och ut ur sopbil i många år, men fortsätter att göra så.

Om jag hade avslutat mitt inlägg här hade det haft en fadd och bitter eftersmak. Men jag har alltid varit en lösningsfokuserad individ. Jag är utmattad och trött och har sista månaderna slitits med en krossad självbild då jag under några månaders tid till sist blev sjukskriven och blev till den skamfyllda samhällsbelastning jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin vara. Samtidigt har jag börjat upptäcka att när jag gör saker för att jag känner för det och utmanar rädslor inför vad andra ska tycka och tänka så blir utfallet oftast bra. När jag startade den här bloggen för knappt ett år sen hade jag ingen aning om det skulle leda till att jag skulle få artiklar publicerade; jag tyckte mest det var en lite nördig böjelse jag hade att vilja skriva av mina tankar till resten av världen. Eller när jag startade samtalsgruppen för Fria Relationer i RFSU för att jag behövde andra människor att bolla tankar med anade jag inte att jag skulle hålla i kurser i ämnet ifråga. Det är småpotatis, men det pekar ändå på något. Oavsett kan jag inte leva mitt liv med att inrätta mig i led. Jag har ändå aldrig varit särskilt bra på det. Hårt arbete lönar sig kanske inte, men att gå sin egen väg gör det är en klyscha som möjligtvis stämmer. De som är framgångsrika vet nog detta; de har blivit uppfostrade till att tänka så. Vi från arbetarklassen fick bara lära oss att jobba hårt och skolan bidrog inte till att förstå att det behövs en annan mental inställning för att på riktigt kunna avnjuta livets sötma. Jag må hända aldrig blir rik, men jag kanske kan uppnå det som alltid varit min högsta ambition i yrkeslivet; att må bra med det jag ägnar mina dagar åt. Enligt sociologen Roland Paulsen är det få människor förunnat; bara 13 % uppger att de känner att de har ett utvecklande och engagerande arbete, medan den stora majoriteten har stängt ner mentalt. Vi får väl se.

Annonser

En reaktion till “Synen på arbete – vad lönar sig egentligen?

  1. Ping: Synen på arbete 2: Vad äkta framgång är | Sex och samhälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s