Varför jag inte passar in i identitetsvänstern

Mitt inträde i vuxenlivet var splittrat i två världar. På vardagarna kände jag mig olustig i vad jag i efterhand förstår var en kamp i att försöka knäcka de sociala koderna i universitetsvärlden. På fritiden såg mitt umgänge ut som det hade gjort under hela min tonårstid i stora drag: Utseendemedvetna tjejer som festade vid champagneborden på Stureplan. Deras förhållanden med killar var minst sagt struliga och deras förhållanden med varandra var inte så mycket bättre. Men det var där jag kände mig som mest hemma.

Vi pratade aldrig om jämställdhet eller eventuella orättvisor vi kunde vara utsatta för. Vi diskuterade inte djupgående våra eller killarna vi dejtade olikas etnicitet trots ett brett spann. Vi diskuterade inte heller vad det innebar sexualitetsmässigt att flera av oss hade erfarenheter av att ha sex med andra tjejer, inte minst med varandra. Vi gick inte in i några analyser om könsidentitet och vad det innebar att vara transperson, mer än att konstatera om en kompis att ”hon var kille innan, men ser jävligt bra ut som tjej”. För det råkade ju vara ett kriterium vi alla behövde förhålla oss till. Att vara snygg. Identitetsfrågor var aldrig på tapeten. Visst sken det ibland igenom att någons familj var en aning knepig eller att någon hade någon form av självskadebeteende, men det var inget vi diskuterade. Det kändes mycket viktigare och enklare att prata karriär, drömmar och att analysera vad som hade hänt senaste dejten. Vi kunde inte leva som offer för vi behövde alla kavla upp ärmarna och försörja oss. De som hade betygen kunde hoppa på universitetsutbildningar, de andra kämpade sig fram i hemtjänsten eller på något hetsigt försäljarjobb och hoppades på att det där modellgenombrottet en dag skulle ske.

Uppvuxen i ett arbetarklasshem har jag alltid röstat åt vänster (numera har jag gett upp mina försök att identifiera mig på någon form av linjär politisk skala). Det var liksom självklart, även om vi sällan pratade politik hemma. Jag började volontärarbeta på en tjejjour och översköljdes av en agiterad feministisk kamp. Jag höll mig passiv och insöp de andra kvinnornas kunskaper. Samtidigt kände jag mig malplacerad i mina tajta toppar, stora guldringar i öronen och svarta eye-liner. Men jag var inte sen att ta till mig och gick hem och skällde ut min förortspojkvän med rakad skalle och tatueringar över hela armarna som jobbade som rivare på ett företag som hade startats med hjälp av pengarna från ett värdetransportrån för att han inte kallade sig feminist.

Det tog mig några år, men jag har slutat försöka. Jag har aldrig utvecklat någon kulturtrendkänslighet för varken musik, kläder eller litteratur. Jag är inte uppfostrad så. I många år lyssnade jag på artister som Beyoncé och klädde mig i saker från H&M. Numera har jag breddat mig en aning, men jag försöker inte luras. Det är så konstigt att Stureplansklicken betraktas som överklass, när den verkliga överklassen med gigantiskt kultur- och utbildningskapital hänger på grådassiga Söderhak i hipsterskägg eller linjalklippt lugg och diskuterar jämlikhet, könssegregering och rasifiering utifrån specifika parametrar.

Det är en fruktansvärt snäv och elitistisk värld att bryta sig in i då identitetsvänstern bara umgås med likasinnade som bekräftar deras världsbild. De säger att de eftersträvar jämlikhet och mångfald, men blir samtidigt ängsliga så fort de möter någon ”rasifierad” förortsbo i rädsla för att trampa den personen på tårna. För den personen lever under ett strukturellt förtryck och har företräde att uttala sig. Människor ska behandlas olika. Jag vet inte hur många gånger jag har argumenterat med en utlandsetnisk muslimsk pojkvän (ja, jag har haft några stycken) när jag har tyckt att han har uttalat sig puckat, oavsett om ämnet har handlat om religion eller någonting annat som kan betraktas som ”känsligt”. På samma sätt som jag har argumenterat med etniskt svenska pojkvänner. För jag utgår från att människor oavsett bakgrund är kloka tänkande varelser som kan argumentera för sin sak och inte lättkränkta som behöver lindas in i bomull.

När min romske pojkvän sa att det inte var någon poäng att söka jobb manade jag honom att plocka upp telefonen och presentera sig själv till olika företag som kunde tänkas behöva någon med hans utbildning. Inom en vecka hade han blivit kallad till en rad intervjuer och fick strax därpå jobb. Men innan dess hade han levt på bidrag i ett par år då det var så hans föräldrar gjorde och då det omgivande samhället hade intalat honom att det inte var någon poäng (han hade t.o.m. skrivit en då youtube-hyllad låt om sin prekära situation. Refrängen inleddes med de otvetydiga orden ”En fattig blatte som lever på soc”). Han satt som så många andra svenskar och väntade på att Arbetsförmedlingen skulle fixa jobb till honom utan att någon talade om för honom att han kunde göra en ansträngning på egen hand. Och jag klandrar honom inte för det, utifrån sin socioekonomiska bakgrund kunde han omöjligt veta bättre.

Jag sitter på många berättelser, men inte den om diskriminering utifrån etnicitet eller kön. Jag har helt enkelt vägrat att köpa den berättelse som behövs för att bli accepterad i den nya upplysta kulturvänstern. Den som behövs för att vara ett exotiskt slagträ i deras kamp mot dem andra utan att för en sekund behöva titta på sig själva. Så att de kan intala sig att det inte längre handlar om klassfrågor som uppväxt, språkkunskaper och utbildning, och ännu subtilare men minst lika viktigt om sociala och kulturella koder så som Mikael Holmqvist exemplifierade utmärkt i gårdagens DN, utan kan fortsätta att stirra sig blinda på etnicitet och kön.

Jag är rädd för dagen de med ljus och rättviseförmedlingslykta har jagat fram hela färgskalan av människor och en perfekt könsfördelning för att representera mångfald på kvalificerade poster och då tror att de är framme vid sitt mål. Att när vi har putsat färg- och könsskalan på ytan då påstår att alla sociala orättvisor skulle vara försvunna.

Annonser

4 thoughts on “Varför jag inte passar in i identitetsvänstern

  1. Thomas

    Hur hade du under din uppväxt i en arbetarklassfamilj råd med fåfänga (snygga kläder) och att festa runt champagneborden på Stureplan?

    Gilla

    1. Padma

      Du får inte pris för årets mest begåvade kommentar. Jag vet knappt om jag vill bevärdiga det som du kallar för ”fåfänga” men som i mitt liv var en förutsättning för social acceptans med ett svar, men okej: Kläder från H&M är billiga, men kan ändå vara snygga eller representera en viss stil. Och det var inte jag och tjejerna som pröjsade vid champagneborden på Stureplan… Dessutom är inte arbetarklassfamilj, dvs en familj med vanliga anställningar utan högre utbildning eller chefspositioner = fattig. Min familj är långt därifrån, tvärtom lever de hyfsat gott och jag har fått ekonomisk stöttning hemifrån. Jag har dessutom alltid jobbat sidan av studierna och haft råd att unna mig en del saker.

      Gilla

    2. Claes Henrikson

      Förstår om du inte noterat det, Thomas, men i dagens Sverige får arbetare betalt för sitt arbete. Och t o m en skattesänkning då och då. Så de och deras barn HAR råd.
      Även om det kanske inte är det smartaste att lägga pengarna på.
      Mycket bra skrivet, Padma. Ser fram mot att följa det du skriver framgent.

      Liked by 1 person

    3. Pelle

      Arbetarklassen är inte nödvändigtvis ekonomiskt fattig. En lokförare tex tjänar minst runt 35 000 kr när hen är fullbetald. Elektriker och rörmokare kan tjäna bra. Även industriarbetare kan ha en bra inkomst, särskilt om de jobbar obekväma tider. Jag vet många tjänstemän som tom tjänar under 30 000 kr.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s