Jag hatade sex

Ni vet hur man brukar säga att människor som blir psykologer har problem själva? Jag tror att det kan appliceras på det mesta och även på mig. Mitt intresse för sexologi kommer ifrån att jag under många år hatade sex. Jag hade en smärtproblematik, s.k. dyspareuni, vilket är något som var tionde kvinna mellan 18 till 25 lider av. Egentligen är det inte så konstigt. När någonting är svårt tänker man mycket mer på det och i sin strävan efter att söka lösningar börjar man lära sig om området mer än de flesta.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag fram till för några år sen utgick från att alla kvinnors sexualitet mer eller mindre påminde om min egen. Det var en dyster analys. Jag trodde på fullt allvar att även om alla kvinnor inte led så mycket att de som jag bedövade sina underliv med isbitar efter att de hade haft sex, ändå genomgick samlagets plåga mest för sina pojkvänners skull. Jag hade ju redan i min yngre tonår hört de andra tjejerna med stor förvåning beskriva hur killar ville göra vad som i mina öron då lät som konstiga saker med dem och att det bästa var goset efteråt. Ändå hade jag sex, för jag kände stark attraktion till män och jag älskade kyssar och beröring. Tyvärr var allt det som killarna mest verkade betrakta som något slags ”förspel” för att få en mottaglig för penetration sådant som jag ville skulle vara för evigt.

Det var lätt för mig att ta till mig av budskap om att kvinnor var sexuellt utnyttjade offer för mäns lustar. Det var ju så jag kände mig. Jag svalde idéer om att hela det njutningsfokuserade samhället utgick från mannens sexualitet. Att hela porrindustrin var uppbyggt på kvinnors lidande för mannens njutning och så vidare. Jag hade till och med ett utbyte med en pojkvän där jag kom undan hushållssysslor genom att byta dem mot sex (förutom att det visar hur mycket jag hatar hushållssysslor visar det också hur jag tänkte att då jag ändå behövde ge honom sex ibland borde jag få någonting tillbaka för det). Min ilska över män bottnade framför allt i avundsjuka för att de verkade få utlopp för lustar som mest låg och tryckte inuti min kropp. Det hade varit svårt att tänka att det fanns kvinnor som verkligen gillade sex, för då skulle jag ha varit avundsjuk på dem också.

Jag tröttnade på att gråta ut hos handfallna gynekologer som skrev ut salvor på måfå och började söka alternativa vägar. Indirekt hjälpte det min smärtproblematik till viss del, men det bidrog till någonting minst lika viktigt: Att förändra min syn på sex.

Under tredje sessionen hos en så kallad sexsibility coach gjorde vi avklädda övningar för första gången. Jag var väl förberedd på det, men det snurrade ändå i huvudet. ”Är det sunt att göra så här?”. ”Kan jag skadas av att min behandlare ser mig naken?”. Det var ju helt uteslutet att en psykolog skulle agera på det här viset. Men å andra sidan hade jag inte fått ut så mycket av att gå till psykolog…

Han gav mig en spegel och sa åt mig att betrakta mitt underliv. Jag ryggade tillbaka. Varför skulle jag behöva titta på det hemska?

– Vad ser du? frågade han.

– Det ser fult och rynkigt ut. Och ledset.

– Får jag titta?

Jag nickade osäkert.

– Jag tycker att det ser ut som ett träd. Eller en blomma, sa han och uppmanade mig: Ge det ett namn.

– Lotusblomman? föreslog jag tveksamt.

– Det är fint.

– Jag är orolig att du tycker att det är hemskt och jobbigt att behöva hålla på med andra människors underliv i ditt jobb. Eller ännu värre, att du skulle bli upphetsad av det, sa jag i förhoppning om att han skulle svara att han var helt neutral inför det. Men istället svarade han:

– Du ansvarar inte för min upplevelse. Jag känner det jag känner.

Svaret var svårsmält för mig. Menade han att han i sitt yrkesutövande hade rätt till sexuella tankar? Att han inte var skyldig mig som klient att censurera sådana? Och att jag heller inte hade rätt att döma honom som snuskgubbe?

Det tog några år men jag kom över dömanden och tolkningar av andras sexualiteter. I mitt sökande efter att kunna ha ”normalt sex” efter då snäva definitioner hamnade jag i sammanhang jag aldrig hade kunnat föreställa mig fanns. Jag råkade på människor med väldigt vida definitioner av vad just ”normalt sex” kan innebära och jag förstod (och ibland såg) hur folk på riktigt – även kvinnor – njöt av alla möjliga former av sex. Jag märkte också att många hade ett mycket mer avdramatiserat förhållningssätt till nakenhet än vad jag hade då de inte hade några problem att slänga av sig sina kläder och på ett helt osexualiserat vis sitta och konversera lättvindigt med andra nakna människor. Men hur lätt är det att veta något när vi börjar ha sex avskild i ett sovrum i tron att allt bara ska funka helt per automatik? Sexualitetsforskaren Leonore Tiefer säger att lära sig ha bra sex är som att lära sig att spela ett instrument. Det kräver övning. ”Ju mer man har det ju bättre blir det”. Men det räcker inte. Vi kan tuta på hur mycket som helst och det kommer aldrig att bli bra om vi inte har någon som lär oss. Särskilt inte om vi begränsar oss till en snäv föreställning om hur ”alla andra” gör och blir rädda för att ”spela fel”.

Jag insåg så småningom hur sex- och nakenfientligt samhället är. Hur rädda vi är för att se människor vi inte är attraherade av som sexuella varelser. Hur snabbt vi börjar moralisera så fort vi inte delar andras sexuella preferenser. Hur vi patologiserar eller åtminstone delar in olika former av sex som ”bättre” och ”sämre”. I takt med det började också mina problem med underlivsnojor, rädslor för att göra fel i sex och att inte vara tillräckligt tillfredsställande och ljuv försvinna. Obehag och smärtor minskade och jag vågade på riktigt börja bejaka min egen sexualitet.

Det ter sig för mig numera absurt och barockt att det fortfarande är en grej vilket kön människor vi ligger med har. Eller att en kvinnlig bröstvårta är förbjudet på Facebook. Även om alla inte har stora besvär som jag hade tror jag att många av oss har diverse sexuella låsningar. De i sin tur gör oss låsta mentalt. Jag tror att makthavare i diverse länder vet det och därför är det viktigt för odemokratiska sådana som Putin i Ryssland eller Museveni i Uganda att försöka styra och skambelägga människors sexualitet. De som jag har mött som lever ut sin sexualitet på sina egna villkor är ofta också normbrytande, modiga och fritänkande på andra sätt. En frigjord sexualitet innebär inte att man gillar alla former av sex, utan att man förstår sin egen kropp och lust och inte är rädd för att ta för sig av det. Då vill man ta för sig av annat i tillvaron på samma sätt. En frigjord sexualitet innebär på många sätt ett fritt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s