Den onyanserade debatten om att sälja sex

Varför är det så svårt att ha en nyanserad diskussion om sex mot ersättning? Senaste Ottar handlade nästan uteslutande om detta ämne och väckte starka reaktioner. Pye Jakobsson som är företrädare för Rose Alliance skrev ett öppet brev där hon kritiserade de röster som hade plockats fram i tidningen. Hon hävdade att hela numret ”andades Roks” då Ottar helt hade förbisett att ta upp aspekter om sexarbetares sexuella hälsa rättigheter. Medlemmar begärde utträde ur RFSU.

Personer med liberal ställning i sexköpsfrågan och företrädare för Rose Alliance brukar säga att personer som säljer sex inte får höras tillräckligt mycket och när de gör de blir de ofta omyndigförklarade.

Jag håller till viss del med om kritiken, men finner analysen för ytlig. Är det så enkelt att bara plocka fram historier från de som säljer sex själva så får vi Svaret med stort ”S” om hur det är och vad vi ska tycka? Nej. De som säger att sexarbetare inte får höras pratar nästan uteslutande om personer med positiva upplevelser. Men det finns även de som har slutat och berättar om hur fruktansvärt dåligt de har mått. Vi hamnar alltså i en återvändsgränd i debatten om vi bara ska utgå från den egna berättelsen. Det krävs något mer.

Jag publicerade själv ett reportage i det numret av Ottar om tre stycken unga kvinnor som säljer (eller har sålt) sex.  Jag var helt fokuserad på att få fram deras egna berättelser utan att varken moralisera eller försköna dem. Men jag insåg också att några snabba intervjuer hade gett helt felaktig bild av dem, så jag byggde upp kontakten med dem successivt under ett par månaders tid. Jag tog medvetet intervjupersoner som inte var politiskt aktiva i frågan, såsom anslutna till Rose Alliance, då jag ville ha personer som hade en så obefintlig politisk agenda som möjligt. De var naturligtvis ändå inte omedvetna om stigmat som omger dem. Till en början fick jag väldigt svartvita berättelser. Om hur häftigt det är, hur härliga kunderna är och hur snabba pengar som kan göras. Om hur hemskt det är och tankar om sexmissbruk och självskadebeteende.

När de märkte att jag inte var ute efter att döma eller vinkla deras berättelser började de slappna av och då kom nyanseringarna fram tillsammans med en rad teorier om varför de utifrån sin bakgrund hade hamnat där de hade hamnat och huruvida de mådde bra eller dåligt av att sälja sex. Min uppfattning är att de, precis som alla vi andra, har vissa fördomar. Då vi inte är skilda entiteter från det omgivande samhället färgas vi av det och internaliserar bilderna som projiceras på oss till våra egna personligheter. Den som bär berättelsen om hur hemskt det är att sälja sex skäms för att säga att hon uppskattade uppvaktningen och fick orgasm nästan varje gång; ”det bara hände, jag kunde inte hjälpa det”. Och den som bär berättelsen om hur härligt det är att sälja sex vill inte lägga så mycket vikt vid att hon ibland har känt att vissa kunder är oattraktiva eller rentutav obehagliga och har behövt ”stänga av” känslor för att klara av att utföra sexakten.

Till skillnad från andra arbeten var det svårt att prata om hur det ibland är bra, ibland är dåligt. Hur de ibland känner kraftigt motstånd och ibland lustfylld spänning. Hur de ibland kör över sina egna gränser för en viss summa pengar. Egentligen är det sådant alla som inte är uppvuxna under överdrivet privilegierade omständigheter måste fråga sig då och då. Vilken typ av arbete kan vi tänka oss att utföra och för vilken ersättning? Hur många timmar? Hur mycket stress och obehag? Vilka typer av uppgifter? Sälja sex? Vissa skulle säga tvärt nej. Andra, ja! Många skulle nog svara nja, om summan är si eller så stor. Om sexköparna är trevliga och fräscha. Om omständigheterna är trygga. Om bara ibland och bara den här typen av sexuell tjänst… Och just de valen brottades mina intervjupersoner med. Det finns ingen tydlig mall för hur det ska gå till när man säljer sex frivilligt och ingen arbetsgivare som tvingar på en någonting man inte vill. De enda att förhålla sig till och sätta gränser mot är sexköparna själva. Och utifrån sin ekonomiska och känslomässiga position får var och en därefter avgöra var de drar gränserna. När gränser överträddes handlade det oftast om att personen som sålde sex inte klarade av att hålla sina gränser själv, snarare än att någon tvingade sig över dem.

Att inte kunna sätta upp gränser är i sig problematiskt såklart. Och ja, det kan finnas en del bakåt om allt från trasiga familjeförhållanden till psykisk ohälsa som kan ha leda till att någon börjar sälja sex. Så ser livets lotteri ut; vi lever i ett klassamhälle där vissa kommer från svårare omständigheter än andra och alla måste vi hitta verktyg för att hantera dem. Har någon ett stort bekräftelsebehov av män på grund av en frånvarande fadersfigur, måste slutsatsen att sälja sex för att fylla det behovet per definition då vara att man gör det värre? Grundproblemet finns ju kvar oavsett. Och alla har vi i olika grad bekräftelsebehov som vi söker andra människor att fylla åt oss. Kan det inte också vara så att sälja sex kan få vissa att må bättre? Frida i min artikel sa att några år innan hon hade börjat sälja sex var egentligen de värsta. De personerna behandlade henne dåligt. Men sex skulle hon ju ”ha ändå” så då kunde hon ”lika gärna” ta betalt. När hon började ta betalt fick hon plötsligt erfarenheter av män som ville vara uppvaktande och förföriska mot henne. Att sälja sex gjorde hennes katastrofala situation en aning bättre. Det blev inte bra för den sakens skull, men heller inte sämre förrän hon började ta emot sexköpare hon inte ville ha och lät dem pruta på priset. De gränserna var Emma och Veronica i min artikel av olika anledningar bättre på att bibehålla och därför är deras berättelser om hur det är att sälja sex inte i närheten så mörk som Fridas är, även om de heller inte är några solskenshistorier.

Förutom artikeln jag skrev i Ottar har jag under flera år omgett mig av personer som säljer sex. Vissa känner jag så väl att jag skulle kunna skriva en roman om dem. Det gör mig inte till någon expert i ämnet, men det har gett mig vissa insikter. Problemet som jag ser det nuförtiden är inte själva säljandet av sexuella tjänster. Det är att en hel del personer som säljer sex mår kasst och är dåliga på gränssättning till följd av att de tidigare i livet, sexuellt eller på andra vis, ofta har fått gränserna överkörda. Men det finns också en hel del personer som säljer sex där inga problem verkar existera. De är skitkaxiga och vissa gör det som någon form av sexuell utlevnad. Jag hade under många år svårt att förstå att man kan gå igång sexuellt på att sälja sex och tänkte att det mest var en mansdröm om den kvinnliga ”nymfomanen”, men efter att ha rört mig i så himla många olika sexkretsar med alla möjliga ”kinks” förvånar nästan inget mig längre. Det är starka personligheter som också ofta står upp i offentlighetens ljus för vad de gör och räds inte för att ta debatten. De vill gärna göra sig till förespråkare för sexarbetare generellt. Men de kan inte enkom föra fram allomfattande perspektiv.

För självklart behöver vi en levande icke-separatistisk debatt som alla får delta i, oavsett om man själv har erfarenheter av att sälja sex eller inte. Precis som att man får tycka saker i feministiska frågor eller identitetspolitiska frågor utan att vara kvinna eller ”rasifierad” själv. Men att som Kajsa Ekis Ekman inte bara tycka, utan tala om hur någonting är för alla ”prostituerade”, att sexköparen ”bestämmer sedan vad sexet ska gå ut på och hur det ska gå till. Underförstått är att vad han än vill ska hon låtsas tycka om detta. Han slipper försöka få henne att bli intresserad, det är inte hon som ska bli nöjd” är minst sagt kränkande mot alla dem som inte känner igen sig i den verklighetsbeskrivningen.

Någon gjorde en kommentar på min Facebook med en länk till Kajsa Ekis Ekmans debattartikel i DN från 2006 i vilken hon hävdar att journalister som vill plocka fram sexsäljares egna berättelser själva aldrig skulle kunna tänka sig att sälja sex. Det kanske är det sämsta argumentet jag har stött på i den här debatten. Det är få saker en journalist skulle kunna skriva om ifall hen alltid skulle behöva dela sina intervjupersoners erfarenheter. Jag behöver inte vilja sälja sex eller må bra av det för att kunna tänka mig att andra vill och kan må bra av det. Att utgå från att alla människor fungerar som man själv gör är kardinalfelet för att skapa starka fördomar mot andra grupper. Projicerar man över sin egen person på alla andra missar man vilka de är.

För det andra är det ett felaktigt antagande. Till skillnad från den allvetande Kajsa Ekis Ekman kan jag bara tala för mig själv. Och ja, jag har övervägt att sälja sex vid ett flertal tillfällen, särskilt frestande var det under åren jag pluggade på universitet, jobbade långa pass inom hemtjänsten och var skittrött. Jag satte mig ner en kväll i tv-soffan och funderade på alla vägar som finns att tjäna snabba pengar på. Jag uteslöt snabbt de illegala och kvar återstod att sälja sex. Då jag hade samlagssmärtor kände jag att det skulle bli för krångligt med alla mina specifika krav och behov för att det skulle fungera för mig och började istället jobba med telefonsex under en period. (Jag vet, det låter typ åttio- eller nittiotal, men tro mig, som med allt annat inom sex så finns det en marknad för det också). Det var enkelt då jag kunde jobba hemifrån när jag ville och hyfsat välbetalt. Det mesta gick ut på att lyssna på mäns fantasier och ibland var det upphetsande, ibland var det äckligt. Jag lärde mig mycket om vad jag tänder på och inte. Jag kunde sätta gränser och avsluta samtal jag inte ville ha. Ingen pushade mig och min ”chef” var en trevlig kille som stammade en del och var framför allt bra på att lyssna när jag behövde prata av mig. Det var inget drömjobb och definitivt inte det sämsta jag har haft. Framför allt skäms jag inte för det idag och det är definitivt en mindre sexarbetserfarenhet som jag inte skulle ha velat vara utan. Helt enkelt, inte svart eller vitt. Så som saker och ting sällan är.

Annonser

2 thoughts on “Den onyanserade debatten om att sälja sex

  1. Carl Garman

    Debatten borde handla om varför efterfrågas sex mot betalning. Vad är det i vårat samhälle som gör att sex är en sådan bristvara att den kan säljas. Är sex mot betalning ända lösningen oavsett om det finns sk sexarbetare som mår bra eller dåligt. Borde det inte i ett demokratiskt samhälle finnas möjlighet för alla att ha sex utan att betala?
    Pornografi dvs aptitretare kan jag förstå, men hur kommer det sig att själva processen att ”äta” skall behöva vara en betal tjänst.

    Gilla

    1. Padma

      De flesta som köper sex är gifta/ i förhållande. Det handlar nog inte så mycket om att sex är en bristvara som att man är ute efter något annat.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s