Varför jag inte passar in i identitetsvänstern

Mitt inträde i vuxenlivet var splittrat i två världar. På vardagarna kände jag mig olustig i vad jag i efterhand förstår var en kamp i att försöka knäcka de sociala koderna i universitetsvärlden. På fritiden såg mitt umgänge ut som det hade gjort under hela min tonårstid i stora drag: Utseendemedvetna tjejer som festade vid champagneborden på Stureplan. Deras förhållanden med killar var minst sagt struliga och deras förhållanden med varandra var inte så mycket bättre. Men det var där jag kände mig som mest hemma.

Vi pratade aldrig om jämställdhet eller eventuella orättvisor vi kunde vara utsatta för. Vi diskuterade inte djupgående våra eller killarna vi dejtade olikas etnicitet trots ett brett spann. Vi diskuterade inte heller vad det innebar sexualitetsmässigt att flera av oss hade erfarenheter av att ha sex med andra tjejer, inte minst med varandra. Vi gick inte in i några analyser om könsidentitet och vad det innebar att vara transperson, mer än att konstatera om en kompis att ”hon var kille innan, men ser jävligt bra ut som tjej”. För det råkade ju vara ett kriterium vi alla behövde förhålla oss till. Att vara snygg. Identitetsfrågor var aldrig på tapeten. Visst sken det ibland igenom att någons familj var en aning knepig eller att någon hade någon form av självskadebeteende, men det var inget vi diskuterade. Det kändes mycket viktigare och enklare att prata karriär, drömmar och att analysera vad som hade hänt senaste dejten. Vi kunde inte leva som offer för vi behövde alla kavla upp ärmarna och försörja oss. De som hade betygen kunde hoppa på universitetsutbildningar, de andra kämpade sig fram i hemtjänsten eller på något hetsigt försäljarjobb och hoppades på att det där modellgenombrottet en dag skulle ske.

Uppvuxen i ett arbetarklasshem har jag alltid röstat åt vänster (numera har jag gett upp mina försök att identifiera mig på någon form av linjär politisk skala). Det var liksom självklart, även om vi sällan pratade politik hemma. Jag började volontärarbeta på en tjejjour och översköljdes av en agiterad feministisk kamp. Jag höll mig passiv och insöp de andra kvinnornas kunskaper. Samtidigt kände jag mig malplacerad i mina tajta toppar, stora guldringar i öronen och svarta eye-liner. Men jag var inte sen att ta till mig och gick hem och skällde ut min förortspojkvän med rakad skalle och tatueringar över hela armarna som jobbade som rivare på ett företag som hade startats med hjälp av pengarna från ett värdetransportrån för att han inte kallade sig feminist.

Det tog mig några år, men jag har slutat försöka. Jag har aldrig utvecklat någon kulturtrendkänslighet för varken musik, kläder eller litteratur. Jag är inte uppfostrad så. I många år lyssnade jag på artister som Beyoncé och klädde mig i saker från H&M. Numera har jag breddat mig en aning, men jag försöker inte luras. Det är så konstigt att Stureplansklicken betraktas som överklass, när den verkliga överklassen med gigantiskt kultur- och utbildningskapital hänger på grådassiga Söderhak i hipsterskägg eller linjalklippt lugg och diskuterar jämlikhet, könssegregering och rasifiering utifrån specifika parametrar.

Det är en fruktansvärt snäv och elitistisk värld att bryta sig in i då identitetsvänstern bara umgås med likasinnade som bekräftar deras världsbild. De säger att de eftersträvar jämlikhet och mångfald, men blir samtidigt ängsliga så fort de möter någon ”rasifierad” förortsbo i rädsla för att trampa den personen på tårna. För den personen lever under ett strukturellt förtryck och har företräde att uttala sig. Människor ska behandlas olika. Jag vet inte hur många gånger jag har argumenterat med en utlandsetnisk muslimsk pojkvän (ja, jag har haft några stycken) när jag har tyckt att han har uttalat sig puckat, oavsett om ämnet har handlat om religion eller någonting annat som kan betraktas som ”känsligt”. På samma sätt som jag har argumenterat med etniskt svenska pojkvänner. För jag utgår från att människor oavsett bakgrund är kloka tänkande varelser som kan argumentera för sin sak och inte lättkränkta som behöver lindas in i bomull.

När min romske pojkvän sa att det inte var någon poäng att söka jobb manade jag honom att plocka upp telefonen och presentera sig själv till olika företag som kunde tänkas behöva någon med hans utbildning. Inom en vecka hade han blivit kallad till en rad intervjuer och fick strax därpå jobb. Men innan dess hade han levt på bidrag i ett par år då det var så hans föräldrar gjorde och då det omgivande samhället hade intalat honom att det inte var någon poäng (han hade t.o.m. skrivit en då youtube-hyllad låt om sin prekära situation. Refrängen inleddes med de otvetydiga orden ”En fattig blatte som lever på soc”). Han satt som så många andra svenskar och väntade på att Arbetsförmedlingen skulle fixa jobb till honom utan att någon talade om för honom att han kunde göra en ansträngning på egen hand. Och jag klandrar honom inte för det, utifrån sin socioekonomiska bakgrund kunde han omöjligt veta bättre.

Jag sitter på många berättelser, men inte den om diskriminering utifrån etnicitet eller kön. Jag har helt enkelt vägrat att köpa den berättelse som behövs för att bli accepterad i den nya upplysta kulturvänstern. Den som behövs för att vara ett exotiskt slagträ i deras kamp mot dem andra utan att för en sekund behöva titta på sig själva. Så att de kan intala sig att det inte längre handlar om klassfrågor som uppväxt, språkkunskaper och utbildning, och ännu subtilare men minst lika viktigt om sociala och kulturella koder så som Mikael Holmqvist exemplifierade utmärkt i gårdagens DN, utan kan fortsätta att stirra sig blinda på etnicitet och kön.

Jag är rädd för dagen de med ljus och rättviseförmedlingslykta har jagat fram hela färgskalan av människor och en perfekt könsfördelning för att representera mångfald på kvalificerade poster och då tror att de är framme vid sitt mål. Att när vi har putsat färg- och könsskalan på ytan då påstår att alla sociala orättvisor skulle vara försvunna.

Annonser

Om PK-journalistiken och att bilda sig en egen uppfattning

Ibland känner jag att jag bara borde kasta mig ut. Skapa mig en egen uppfattning om hur världen egentligen ser ut. Resa till ett krigsdrabbat land. Lägga in mig på en sluten psykiatrisk avdelning. Odla marijuana. Sälja (eller köpa) sex. Gå med i en sekt eller – ännu värre – ett politiskt parti.

Nej, oroa er inte. Jag har blivit för gammal – eller nog snarare för psykiskt stabil – för livingontheedge-beteenden. Betydligt närmare ligger tankarna på att extraknäcka som kriminalvårdare eller på en flyktingförläggning eller bli kontaktperson åt någon ungdom med trasiga familjeförhållanden. Kanske låna ut min lägenhet som mestadels står tom till en hemlös. Jag vill nämligen inte bara förstå världen, utan också bidra till den.

Men vad gör jag? Jag agerar fegt. Lätt institutionaliserad klamrar jag mig fast vid skolbänken som denna gång råkar vara placerad på Södertörn. En lärare undrar i skrivande stund om åsiktskorridoren finns för att i nästa sekund säga att det är ”knepigt” huruvida vi journalister ska rapportera allting som det är utan att ta hänsyn till konsekvenserna, eller om det är mer ansvarsfullt att utelämna vissa fakta?

För mig är svaret självklart. Ju mer media vinklar och sorterar sina nyheter för att vara politiskt korrekta, ju mer irriterade blir allmänheten (det som inte framkommer i nyheterna går att finna på Flashback eller något annat internetforum ändå) och misstror journalistkåren. Bara för att populistiska medier hårdvinklar och ibland direkt fabricerar fakta för att föra fram sin agenda ska inte de etablerade göra detsamma.

Samtidigt som journalistkåren kliar sina huvuden ökar motsättningarna i samhället och det – bokstavligt talat – brinner i knutarna.

Jag säger som en god vän och ex-journalist som jobbat i SR, SVT och TV4 sa till mig: Nakna fakta är inte sexigt längre. Det ligger i den postmodernistiska trenden att relativisera och blanda ihop åsikter med fakta: ”Din sanning behöver inte vara min”. Många journalister idag för en politisk kamp. Det är lättare att vara journalist än politiker för då slipper man stå till svars och riskerar inte att inte bli omvald. Man kan föra ut sina åsikter år efter år.

…Skriver journaliststudenten i ännu ett åsiktsspäckat blogginlägg. Vilken tur att jag är begåvad med en portion självironi.

Veckans ”anti”rasistiska övertramp

Det har varit en jobbig vecka för den antirasistiska rörelsen då ett par grova övertramp har gjorts. Det började med Zara Larsson som i måndags skrev ett blogginlägg om sin kompis Ludwig som ville ha tunna flätor. Hon undrade om han var för vit för att få ha flätor då detta kunde betraktas som kulturell appropriering. Men just Ludwigs specifika fall var lite knepigt, då han inte var riktigt vit, men samtidigt inte svart heller. Så Zara Larsson undrade helt enkelt hur vit man kunde vara och ändå ha flätor.

Zara Larssons blogginlägg
Zara Larssons blogginlägg ”För vit för flätor?”

Så här skrev hon i sitt inlägg som sedan togs bort (det blev väl för magstarkt för fansen):

”Trots att Ludwigs pappa är afroamerikan och grek ser Ludwig väldigt vit ut. Blåa ögon och inget afro. Så vart går gränsen för att vara en vit dude som approprierar en annan kultur och stil? Räcker det med att hans pappa har afro och att hans mamma bara har starka gener? Eller ser han för vit ut och därför faktiskt är för vit?”

Det andra övertrampet gjordes av den så kallade antirasistiska och feministiska sajten ”Rummet” som kom ut med en bok där de pekade ut en enskild individ, Qaisar Mahmood, med den rasistiska och sexuellt kränkande beskrivningen om att han suger av vasaättlingar. Qaisar Mahmood skrev själv i SvD idag:

Qaisar Mahmood
Qaisar Mahmood

”Okej. Jag anses tydligen ha tagit mig fram i tillvaron genom att suga k*k och vara en onkel Tom – medan författarna till skämtet, Camila Astorga Díaz, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström och Mireya Echeverría Quezada, figurerar på kultursidor, i morgonsoffor, på rättviselistor, i paneler som experter och har etablerat sig som författare, redaktörer och poddare eftersom de är allmänt briljanta, intellektuella och kompetenta. Noterat.”

Tillbaka till Zara Larsson. ”Men hon är ju bara sjutton år!” utbrister någon då och avfärdar det hela. Men hon blir inte avfärdad som att ”bara” vara sjuttonåring annars, varken av media eller av sina 275.000 följare på Twitter. Men visst, en sjuttonåring bör ha utrymme för några grodor. Det intressanta är snarare att en ung person som drillats till att vara en antirasistisk förkämpe ens resonerar i dessa banor. Dessa tankar är ett uttryck för något som inte stämmer.

För varifrån kommer idén om att blanda kulturer och låna kulturella uttryck skulle vara rasistisk? Idén som bygger på att en ”överordnad” inte får använda sig av uttryck från en ”underordnad” utgår från att den överordnade alltid är vit. New age-rörelsens hippies med fjädrar i håret och bindis i pannan och buddhastatyetter i varenda rum är då ett exempel på kulturell appropriering. Enligt Zara Larssons teori om att det är generna som avgör skulle jag då appropriera mig västerländsk kultur som inte går runt med bindi och sari och snyftar till Bollywoodfilmer. Detta är okej endast för att jag är ”underordnad”. Förutom problemen med var gränsdragningen ska gå (är det kulturell appropriering att köpa kläder på Indiska? Äta kebab? Lyssna på hiphop?) så hamnar vi onekligen i rasistfållan när vi ska dela upp människor efter hudfärgsnyanser.

Grundtesen för dessa antirasister är att dem som de betecknar som ”rasifierade” utsätts för ett systematiskt förtryck. De ”rasifierade” som inte upplever sig som förtryckta misskrediteras och blir anklagade för att föra de överordnades perspektiv, så kallade ”Onkel-Tom”.

Detta i sin tur leder till att endast de ”rasifierade” som stämmer in i de förtrycktas kör får agera företrädare för den så kallade antirasistiska rörelsen. Som i fallet med personerna i ”Rummet”. Bara för att de är ”rasifierade” får de tydligen kasta ur sig hur kränkande och rasistiska saker som helst om andra människor, inklusive andra ”rasifierade” utan att anklagas för att vara rasister. För hur mycket mediautrymme och makt de än i realiteten har är de fortfarande underordnade. Och så, mina vänner, uppstår en moment-22 situation.

Det finns såklart en hel del antirasister, både till vänster och höger, som tar avstånd från de uttalanden som Zara Larsson och ”Rummet”-författarna har gjort. Inklusive jag själv. Vi behöver höras mer för att visa vad antirasism är på riktigt: Kampen för en värld där vi  inte talar om vem som är förtryckt eller inte utifrån ytliga attribut. Kampen för en värld där vi aldrig gör skillnad på människor efter hudfärg.

Partierna som svensk politik fattas

partierOfta när ett parti vågar gå emot övriga partiers hållning hur radikala och konstiga linjer de än driver så ökar de antalet sympatisörer i opinionsmätningar. Det kanske inte är så konstigt då folk förstår vad som utmärker just det partiet mot alla de andra. Ändå upplever jag att svensk politik är alldeles för försiktig. Partierna i den s.k. ”sjuklövern” vill tilltala en så stor bredd som möjligt och är dåliga på att nischa sig och sticka ut hakan. Dessutom blir det ett demokratiproblem när alternativen är för få för väljarna. Här listar jag några exempel på partier jag tror skulle vara bra för svensk politik:

Ett – på riktigt – socialliberalt parti

I dagens politik ser vi två separata stora områden. Dels är det de klassiska vänster-högerfrågorna kring strukturer och fördelningspolitik, exempelvis om hur höga skatter vi ska ha, om satsningar på offentlig eller privat sektor mm. På senare år har några frågor seglat upp på agendan och engagerar allt fler. Det är sådant som berör kön, sexualitet, etnicitet, religion, drogpolitik och sexköpslagen mm. Vi skulle kunna sammanfatta de flesta sådana här frågor under det som kallas identitetspolitik och de övriga i alla fall under någon form av individpolitik. Det vi kan konstatera är att den klassiska strukturpolitiken inte behöver gå hand i hand med individpolitiken. Ändå är det så idag om vi tittar partipolitiskt. Detta trots att flera partier idag påstår att de är socialliberala, kanske främst Folkpartiet (ja, jisses). Det låter väl bra; som att man tänker brett och täcker det mesta, men det stämmer dåligt.

Så hur skulle då ett modernt socialliberalt parti se ut?

Socialt Det är ett parti som står för höga skatter och att offentlig verksamhet såsom skola och vård är våra viktigaste samhällsinstanser. De anser att människor som mår dåligt eller hamnar snett fångas upp av sociala skyddsnät är av högsta vikt. Individens frihet får aldrig vara på bekostnad av det kollektiva ansvaret. Så långt klassiskt vänster alltså.

Liberalt Samtidigt – och det är nu det intressanta kommer – står de för liberala värderingar i individpolitiken. De relativiserar inte bort de problem som uppstår i våra förorter kring kvinnoförtryck och högre kriminalitet. De kan prata högt om religiös fundamentalism (inklusive islamistisk) och rekryteringar till IS. De tror inte på att dela upp människor efter hudfärg och kön i försök att vara ”antirasistisk” är rätt väg och tror därför heller inte att positiv särbehandling och kvoteringar är lösningen på ojämlikhet. Även om sexköp och drognyttjande av många anledningar skapar problem släpper de sitt moraliserande och erkänner den stigmatisering av sexarbetare och drogmissbrukare det medför. De klarar av att göra skillnad mellan trafficking och frivilligt sexarbete. De tar till sig av det sexarbetare själva säger skapar problem för dem med nuvarande sexköpslagen där de blir polisbevakade i sina lägenheter och vräkta av hyresvärdar och de kan se att svensk narkotikapolitik gör att vi har en betydligt högre andel missbrukare än vad länder med mer liberal drogpolitik har. Plocka in det som en gång i tiden anklagades vara ”Stureplancenterns” idéer om antalsneutrala äktenskapslagar vilket skulle inkludera alla människor som lever utanför tvåsamhetsnormen, samt att avskaffa arvstvånget (varför ska det vara en laglig skyldighet att bidra till sin vuxna avkommas ekonomi?) så är bilden komplett.

Ett progressivt, lite edgy miljöpartienvironmentalists

Det här partiet skulle driva några frågor som det nuvarande Miljöpartiet inte riktigt vågar (trots vissa interna påtryckningar). De skulle se införandet av medborgarlön som det yttersta tecknet på en välutvecklad demokrati; att ingen, oavsett vad hen (inte) presterar, behöver leva i ett ekonomiskt utanförskap utan tak över huvudet och mat på bordet. Med den teknologiska utvecklingen och den höga arbetslösheten ses arbetstidsförkortning till som mest 4 timmars arbetsdag som självklart.

När det kommer till skattefrågor skulle de vara framsynta nog att förstå att arbete inte är det som i första hand ska beskattas. Miljöfarliga utsläpp, tobak, alkohol, samt klimatförstörande konsumtion, i första hand kött, men även all icke-ekologisk och icke-fairtrade konsumtion av mat och miljöförstörande produkter, samt flygresor skulle beskattas hårt då de tar klimatfrågor och hälsoproblem på djupaste allvar. Och om det ekonomiska systemet inte passar för den här typen av politik resonerar de som så att det inte nödvändigtvis är politiken det är fel på…

Ett vänsterparti som vill minska invandringen* 

Invandringen är vår mest politiskt laddade fråga idag och den som svenskar tycker är viktigast enligt opinionsmätningar. Därför behöver jag tyvärr förklara min rubrik för att någon annars kommer döma mig och säga att jag vill minska invandringen eller har SD-sympatier. Så är inte alls fallet. För min del skulle jag gärna se en fri värld, med fri rörlighet utan landsgränser. Då jag inte alls ömmar för nationalstaten skulle jag kunna tänka mig ett upplösande av den helt.

Jag är från en småstad i Skåne och känner naturligtvis (vilket nog de flesta vid det här laget gör) en hel del människor som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Istället för att längre förfasas över dem försöker jag sätta mig in i vad som rör sig i deras huvud. Jag tycker mig numera ha en hyfsat klar bild över hur de resonerar i invandringsfrågor. De flesta med undantag för några få har inte några främlingsfientliga, fascistiska eller homofoba idéer alls. De går mest runt med en bild av att Sverige är ett land som redan utstår mycket påfrestningar (förmodligen för att de själva upplever sig ha det ekonomiskt ansträngt) och inte riktigt kan ta hand om den befolkning vi redan har och därför inte borde ta in fler invandrare. De kan exempelvis sätta grupper mot varandra, såsom hemlösa, sjuka och arbetslösa svenskar vs. krigsflyktingar. Åter igen, jag säger inte att jag alls håller med och jag delar inte åsikten om att människorna i den egna nationen måste få hjälp före resten av världen; att det spelar någon roll om personen som lider bor här eller på andra sidan jordklotet. Jag tycker att störst behov går först om det så innebär att vi i Sverige måste sänka vår levnadsstandard. Men. Det är så de resonerar i alla fall. SD-s inte så HBTQ-vänliga värderingar, bristande jämställdhetssyn, idén om en homogen svensk kultur som alla invandrare ska ”assimileras” till och alldeles för många stolpskott som uttalar sig tokrasistiskt (visst de utesluts ur partiet när det når offentlighetens ljus, men hur många interna uteslutningar sker av folk som uttalar sig rasistiskt om det aldrig läcker ut?) är egentligen väldigt osvenskt. Därför skulle det vara sjukt trevligt med ett vänsterparti  som verkligen vurmar om den mer ”klassiska” svenska synen på jämställdhet och HBTQ-rättigheter och som också står för att hjälpa socialt utsatta med hög arbetslöshetsersättning, höga bidrag (särskilt till ensamstående föräldrar), gratis tandvård m.m. Som ett klassiskt vänsterparti egentligen, men att de också vill minska invandringen. Det skulle löna sig av två anledningar:

  1. SD skulle tappa alla de anhängare som röstar på dem bara för att de inte känner att de har något annat parti, men skäms så mycket över att de gör så att de inte ens erkänner det högt.
  1. Vi skulle på så sätt kunna differentiera hur många som ”bara” vill minska invandringen och hur många som delar SD-s nationalkonservativa syn på riktigt.

Då folk lutar sig på retorik snarare än fakta kan minskningen partiet står för vara liten, så länge de säger att ”vi vill minska invandringen”. En minskning av invandringen handlar ju bara om hur stor invandringen ska vara i relation till vad den är idag; den kan (såväl som en ökning) vara liten eller stor. Jag tycker det är väldigt otydligt idag hur stor invandring de olika partierna vill ha, vilket skapar en snedvriden bild av att ”sjuklövern” vill ha så gott som obegränsad invandring och att SD inte vill ha någon alls. I realiteten har ju alla någon idé om var taket bör sättas.

*Den här rubriken har redigerats. Från början skrev jag ett högerparti som vill minska invandringen och föreslog att Kristdemokraterna skulle ta den rollen. Men då påpekade en läsare mycket riktigt att KD står alldeles för nära SD värderingsmässigt, bl.a. med synen på inskränkt aborträtt vilket ju är väldigt osvenskt då varje kvinnas rätt till sin egen kropp är något ytterst grundmurat i det svenska samhället. Så jag medgav att jag inte hade tänkt tillräckligt utanför boxen och gjorde därför ovanstående ändringar.

Synen på arbete 2: Vad äkta framgång är

Happy Successful Business People Celebrating and Jumping in New York CityI mitt förra inlägg skrev jag kritiskt om idén att hårt arbete är det som lönar sig (för klassresenären). Jag står inte för idéer om att vi är så pass mycket konstruktioner av vår klass och miljö, och ännu mindre av vårt kön och vår hudfärg, att vi inte kan lyckas bara för att vi inte hade de bästa förutsättningarna från början. Jag anser på intet sätt att vi är klassförrädare eller husnegrar om vi faktiskt lyckas trots att vi hade oddsen emot oss; sådant som Alice Teodorescu beklämmande nog har blivit anklagad för att vara. Dock så tror jag att det krävs mer jobb att lyckas för en person som inte kommer från en miljö där de omgivande vuxna är framgångsrika och kan vara förebilder och ge goda råd på vägen eller en miljö som är språksvag eller ointellektuell där de vuxna knappt kan hjälpa en med skolarbetet. Alice Teodorescu beskrev i sitt sommarprat att hon som barn valde bort ”Tvillingböckerna för Kafka”. Var hon ens fick informationen om att Kafka var en läsvärd person kan man undra, men det kanske har något att göra med att hennes föräldrar som hon beskrev ansåg att bara för att man är fattig behöver man inte vara obildad. Nej, vi är inte slavar för våra bakgrunder, men vi är inte separerade från dem heller och befinner oss i en värld där var och en är sin lyckas smed.

Om att lyckas innebär att skaffa sig ett välbetalt statusyrke såsom läkare eller jurist så finns det självfallet möjligheter för dem som inte kommer från akademiska miljöer att göra så (och många gör så). Jag borde ha varit tydligare att jag med framgång inte syftar på högstatusyrken eller ens god lön, utan jag syftar på att skapa sig en tillvaro som är angenäm. Att ha ett liv, yrkesliv inkluderat, som man trivs med. I att trivas ingår dock såklart att känna att man får bekräftelse och blir respekterad för det man gör (status) och betalt i enlighet med vad ens prestationer är värda (lön), men jag tänker att detta inte är tillräckligt för att kunna kallas framgångsrik om man ändå har magont när man går till sitt arbete eller känner sig stressad eller ostimulerad när man är där. Blir man tränad in i ett tänk att man ska ”arbeta hårt” utan att skapa en tydlig målbild var detta hårda arbete ska leda till så är man fast i detta mentala fängelse oavsett position och ekonomi. Jag träffade häromdagen en vän som arbetar med finansiell rådgivning. Han berättade att han möter många människor med mycket pengar som inte vet någonting annat än att arbeta (och ännu mindre vad de ska göra med sina pengar); en kvinna i sjuttioårsåldern berättade att hon och maken till sist skulle ha semester och de hade införskaffat sig en husvagn i det syftet. Maken skruvade på sig och svarade: ”Nja… inte riktigt semester. Vi ska göra kundbesök”. Hustrun började nästan gråta.

Jag snuddade också vid att det finns två olika typer av ”skitjobb”; de som är meningslösa för samhället (tänk nytappningen av påträngande dammsugarförsäljare, fast idag står de i köpcentrum och säger: ”Ringer du med Telenor?”) och de som uppfyller en samhällsfunktion, såsom vårdbiträde, lokalvårdare, renhållningsarbete och en hel del ideella arbeten som åtminstone borde vara betalda, såsom BRIS hjälptelefon med mera. En måttstock för hur viktigt ett arbete är i ett samhälle är om någon skulle råka illa ut eller om delar av samhället skulle kollapsa om det yrket försvann. De flesta arbetsplatser som inte fungerar utan personal som jobbar nätter eller helger är sådana. Inte alla, men de flesta yrken som går att avlägga en kandidatexamen eller mer till är inte sådana viktiga yrken. Visst gjorde jag som logoped nytta för mina patienter, men många hade nog kunnat leva helt okej liv utan behandlingen jag gav dem. Annat var det i hemtjänsten där människor grät när jag gick alldeles för tidigt p.g.a. ett pressat schema för att jag var deras enda sociala tillvaro under dagen eller helt enkelt inte skulle ha överlevt utan den dagliga vård som gavs dem.

Den första typen av skitjobb tycker jag borde raderas från jordens yta. Den andra typen borde inte ens vara skitjobb utan uppgraderas till välbetalda högstatusyrken. De som är stommen i hela samhället där de som utför dem inte ska behöva skämmas för det de gör utan varje dag kunna gå till arbetet och känna hur förbannat viktiga de är. Varför görs viktiga jobb inte mer attraktiva? Jag tror att de med mer ekonomiska medel och mindre stress och press hade kunnat vara fantastiska att utföra. Hade jag känt mig respekterad och lyssnad på av chefer för min kompetens, känt att de kollegor som rekryterades omkring mig också var kompetenta, sluppit stressa mellan brukarna utan istället kunnat ge dem den tid de behöver och fått några tusenlappar mer hade jag gått tillbaka till hemtjänsten. Tänk efter själva; vilken vårdpersonal vill ni vara omgiven av den dag ni blir gamla eller sjuka (eller tänk: Hur mycket lön och uppskattning skulle du kräva för att ha ett jobb där du får torka avföring oavsett hur trevligt och meningsfullt arbetet är för övrigt?)?

Slutligen, oavsett vilket arbete vi utför tänker jag att det vi människor behöver mest i livet när de basala behoven är tillgodosedda är att känna att vi tillhör ett sammanhang med människor som uppskattar och bekräftar oss. Vi behöver göra sådant som främjar vår psykiska och fysiska hälsa istället för att bryta ner den. Tänk om vi började vägra arbeten som kräver av oss att vi exempelvis ska vara stresståliga, med motiveringen att när det är ett krav är någonting fel på arbetsplatsen? Att det inte läggs mer fokus på att även alla arbeten där vi människor spenderar så stor del av våra liv ska vara en del i att uppfylla dessa behov är någonting som behöver ändras. Om vårt samhälle kräver att vi ska arbeta på ett sätt som gör oss sjuka för att hjulen ska snurra är det samhället som behöver ändras; inte vi.

Synen på arbete – vad lönar sig egentligen?

ekorrhjulJag är uppvuxen i en arbetarfamilj. Som barn var jag övertygad att om jag bara kämpade med studier och arbete skulle jag få ett bra liv. Det viktigaste var att aldrig vara en belastning för samhället och hårt jobb var i min släkt enda sättet att inte få epitetet ”lat” tilldelat sig.

”Att visa att man kan utföra ett vanligt skitjobb är en god arbetsmerit för framtiden. Det ser bra ut i ditt CV”, informerade mina föräldrar mig och mitt första jobb blev således på McDonald’s. Året var 2003 och jag var 15 år. De blonda tjejerna var de som ansågs söta och fick stå vid drive-in och i kassan, arbetsuppgifter jag aldrig kom i närheten av. Jag var inte särskilt duktig på att steka burgare i snabbt tempo och blev nedgraderad till städning. Det fanns regler uppifrån att passen skulle skifta, men chefen satt instängd på sitt kontor utan insyn över arbetssituationen för de anställda. Jag hade en skiftledare som ilsket pekade på klockan om jag kom in två minuter sent från min rast. När det var stopp på damernas toalett sa han åt mig att ”fixa det” utan några närmare instruktioner. Det var känslor av rädsla för misslyckanden, att inte vara duglig och kompetent som fick mig med tårar som strömmande nerför kinderna att stoppa ner mina händer i den avföringsfyllda toalettstolen. Efteråt sa skiftledaren: ”Bra gjort”. Det var enda gången han berömde mig.

2004 började jag arbeta med telemarketing för 25 kronor timmen och en hundralapp i provision för varje sålt paket lysrör, vilket ni förstår inte var en helt enkel produkt att kränga. Det första och enda arbetet jag har ordnat via arbetsförmedlingen. Varje samtal jag ringde hade jag magont. Inte sällan skrek de potentiella kunderna åt mig att jag var ett dumhuvud som ringde dem och ibland värre saker än så. Och jag kände mig som ett dumhuvud för varje samtal radade jag upp manusskrivna lögner, såsom att de hade vunnit trisslotter. Jag är högst kritisk till att ungdomar kastas in i den här typen av arbete som jag varken ser tillför någon samhällsnytta eller bidrar till utvecklandet av god moral, men som får fortskrida bara för att ha människor i sysselsättning väger högre. Alla ska arbeta; med vad är sekundärt.

Året därpå fick jag sparken från en pizzeria där jag (motvilligt) hade jobbat svart för 40 kronor i timmen under min s. k. ”provanställning” med löfte om att jobbet sedan skulle bli vitt. Jag insåg att snabbmatsbranschen inte var någonting för mig och kände inget annat val än att fortsätta sälja lysrör; det var jag åtminstone bra på.

2007 hamnade jag inom vården och kände för första gången meningsfullhet med det jag gjorde. Det kunde vara stressigt och tungt, men jag lärde mig snabbt att det finns inga lukter som är för äckliga för att jag inte skulle vilja klä av en människa i en utsatt situation, kasta in hennes nedbajsade kläder i en tvättmaskin och klä på henne nya. I början gjorde jag en del tabbar då jag inte hade någon vårdutbildning alls och knappast visste hur man bytte blöja, förflyttade personer som inte kunde gå eller ens hur man satte på kaffekokaren. Men jag lärde mig och blev efter en tid bra på det jag gjorde.

Efter gymnasiet hade jag höga betyg, men vaga idéer om vad jag skulle göra med dem. Ingen av mina föräldrar har ens gymnasieexamen och jag var ute på okänd mark. En sak visste jag i alla fall: Jag skulle inte ta en studiepaus och tänka efter, för då riskerade jag att bli lat. Och det var viktigt att plugga till någonting som ledde till en yrkesexamen; jag behövde ju ”bli” någonting.

Under fyra års studietid till logoped fortsatte jag att arbeta inom vården parallellt. Det var långa pass och som längst stannade jag i trettiosex timmar på min arbetsplats (med sovande jour såklart). När jag påpekade missförhållanden efter att en rullstolsburen kvinna med afasi hade suttit nedkissad utan hjälp i oklart många timmar när jag kom till arbetet tröttnade min chef på mig och avskedade mig; det var inte svårt, jag var bara timanställd. Med fast blick tog jag i hand och tackade för tiden jag hade varit där. Sen gick jag hem och skrev ett brev till hennes chefer. Det hela drogs igång till en Lex Sarah-anmälning och min chef bytte strax därpå arbetsplats. Jag fick inte mitt jobb tillbaka – jag frågade inte ens efter det – men mitt samvete var rent.

Jag skulle kunna fylla en bok med historier om skitjobben jag har haft, men nu till poängen. Jag tänker på Alice Teodorescus sommarprat om att hårt arbete lönar sig för klassresenären och även om jag kan glädjas för henne personligen så håller jag inte med om att detta antagande skulle vara allmängiltigt. Kvittot på alla mina ansträngningar ledde till utmattning och magsår. Mina föräldrar är fantastiskt flitiga; de är från lantbrukarfamiljer och har jobbat hårt från tidig barndom utan att få varken uppskattning eller beröm. Jag beundrar dem för det, men det har skapat illusioner hos dem att om de bara hade fått tid till att plugga eller bara haft mer läshuvud skulle livet ha varit bättre. Jag släppte bomben för min styvpappa en gång med att avslöja att man inte blir lyckligare för att man har pluggat. Han tittade en aning förkrossat på mig och klamrade sig fast vid illusionerna med ett klent ifrågasättande: ”Jo, lite blir man väl?”

Jag fick den logopedtjänst jag ville ha. Jag blev bra på det jag gjorde och tillfredsställelsen i att se patienter må bättre var det som varje dag drev mig till att göra mitt yttersta. Jag märkte dock att patientarbetet utgjorde knappt halva arbetstiden; det mesta i den new public management-drivna vården är administrativt. Jag upplevde ångestladdad de flesta av uppgifterna som överflödiga och tråkiga att utföra. Landstinget skar ner ersättningsnivåerna, senast i juni med 5 % (även ”privata” vårdgivare är landstingsfinansierade) och företagets ekonomi blev allt mer ansträngd. Det snålades med material och jag fick kraftigt mindre lön per patientbesök. Det spelade ingen roll hur bra jobb jag gjorde; det skulle ändå inte betala sig mer. Men värst var att jag kände att jag hade stagnerat; jag såg inga utvecklingsmöjligheter i det jag gjorde och det var själsdödande. Tvärtom började kollegor prata i termer om att befinna sig på ett ”sjunkande skepp”. Bitterheten över att detta på något vis skulle vara slutmålet för alla års ansträngningar var svår att svälja.

Det här är inget unikt för logopedin, eller ens vården. Jag träffar ekonomer och jurister som vittnar om otillfredsställande slit för en lön som i realiteten inte blir så hög när man slår ut den på den energi- och tidsmässiga insatsen som krävs för att utföra arbetet ifråga. Folk som jag som kommer från arbetarmiljöer och ifrågasätter varför de gick på sina föräldrars illusion om att plugga i många år och dra på sig studielån skulle leda till någon slags belöning i slutändan.

Ur en ren ekonomisk aspekt kan jag krasst konstatera att de som är miljonärer i min omgivning inte har blivit det av lönearbete. Några har blivit framgångsrika entreprenörer för att de lyckades kläcka rätt typ av idé. De flesta egna företagare jag känner sliter dock i vansinnig motvind. Ännu vanligare är att finanserna inte har handlat om arbete alls; de har gjort fastighetsklipp, kommit från välbärgade familjer och haft kapital att kunna göra kloka investeringar eller haft en kombination av skicklighet och tur i poker. De flesta av dem kommer från akademikerfamiljer och har inte ens sommarjobbat innan de var myndiga och då ofta på arbeten de fått från kontakter till familjen. En del har knappt erfarit hur det är att vara anställd då det har varit självklart för dem ända sedan tonåren att de ska starta eget. De som jobbar hårdast; personer som mina föräldrar, eller väninnan som är ensamstående mamma och jobbar dubbla skift som vårdbiträde är inte de som blir belönade mer än med kroppar som slits ut på förtid. Min pappa har trasiga knän efter att ha hoppat in och ut ur sopbil i många år, men fortsätter att göra så.

Om jag hade avslutat mitt inlägg här hade det haft en fadd och bitter eftersmak. Men jag har alltid varit en lösningsfokuserad individ. Jag är utmattad och trött och har sista månaderna slitits med en krossad självbild då jag under några månaders tid till sist blev sjukskriven och blev till den skamfyllda samhällsbelastning jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin vara. Samtidigt har jag börjat upptäcka att när jag gör saker för att jag känner för det och utmanar rädslor inför vad andra ska tycka och tänka så blir utfallet oftast bra. När jag startade den här bloggen för knappt ett år sen hade jag ingen aning om det skulle leda till att jag skulle få artiklar publicerade; jag tyckte mest det var en lite nördig böjelse jag hade att vilja skriva av mina tankar till resten av världen. Eller när jag startade samtalsgruppen för Fria Relationer i RFSU för att jag behövde andra människor att bolla tankar med anade jag inte att jag skulle hålla i kurser i ämnet ifråga. Det är småpotatis, men det pekar ändå på något. Oavsett kan jag inte leva mitt liv med att inrätta mig i led. Jag har ändå aldrig varit särskilt bra på det. Hårt arbete lönar sig kanske inte, men att gå sin egen väg gör det är en klyscha som möjligtvis stämmer. De som är framgångsrika vet nog detta; de har blivit uppfostrade till att tänka så. Vi från arbetarklassen fick bara lära oss att jobba hårt och skolan bidrog inte till att förstå att det behövs en annan mental inställning för att på riktigt kunna avnjuta livets sötma. Jag må hända aldrig blir rik, men jag kanske kan uppnå det som alltid varit min högsta ambition i yrkeslivet; att må bra med det jag ägnar mina dagar åt. Enligt sociologen Roland Paulsen är det få människor förunnat; bara 13 % uppger att de känner att de har ett utvecklande och engagerande arbete, medan den stora majoriteten har stängt ner mentalt. Vi får väl se.

Fria relationer: Om ansvar och att hantera svartsjuka

Fria relationer är ett dynamiskt och tillåtande sätt att leva på där man känner efter vad man själv vill och med vem man vill och tillåter sin(a) partner(s) att göra detsamma. Oavsett om man väljer att leva utan partner helt, monogamt eller flersamt finns ett normmedvetet tänk som möjliggör det för dig att inte bara falla in i ett osynliggjort koncept för att det är ”så det går till”. Jag finner det totalt ointressant om människor har noll, en, två eller tio partners/älskare/kk (och vad man har för stunden är inte alltid lika med vad man vill ha och vad man vill ha kan variera över tid). Det finns flersamma relationer som präglas av strikta regler och kontrollbehov; alla flersamma relationer är inte lika med fria relationer.

friarelationerprideOm fria relationer inte är lika med flersamma relationer, vad är då skillnaden mellan detta och motsatsen som vi ju då måste tänka oss är ofria relationer? För det första är det medvetenheten kring de rådande ideal och normer som omger oss. När Sofie Lyhammar och jag håller i kurser/föredrag pratar vi om något vi kallar för ”relationskarriären”. Arazo Arif skrev om detta i Feministiskt Perspektiv efter att på Pridefestivalen ha lyssnat på Sofie och mig. Hon sammanfattar det fint och hennes reflektioner är tankvärda. Jag föreslår varmt att ni läser hela hennes inlägg.

Om vi inte mådde på topp innan vi träffade en partner kommer vi inte magiskt att börja göra så med den personen. Även om vi i förälskelsefasen tror att oss ha träffat vår ”tvillingsjäl” och börjar kasta ur oss uttalanden som att den andre gör en lycklig/hel så kommer alltid verkligheten ikapp till sist. Är det inte därför alla romantiska filmer och böcker handlar om hur två personer träffas (ofta med ett visst mått av motstånd och kamp) och slutar med att de blir ihop? Få skildrar den faktiska relation som fortskrider. Det kapitlet är inte lika eggande. Men det kapitlet är det viktigaste då så många faller handlösa. När vi har ”fångat” vår partner och övervunnit alla hinder för att det överhuvudtaget skulle bli en relation och skapat en vardag med partnern och ändå inte känner oss lyckliga börjar vi ifrågasätta oss själva (”vad är fel på mig?”) och i förlängningen vår partner. För partnern måste ju göra någonting fel om man själv inte mår bättre än så här.

När vi blir tillsammans med någon i en romantisk relation uttrycker vi oss i stil med att vi är beredda att offra sexuella/intima möten med andra till förmån att få bygga en nära relation med vår partner. Vissa påstår att de inte längre attraheras av andra människor längre (detta stämmer kanske i förälskelsefasen, men jag tror att det är väldigt få det stämmer för i längden). Det vi aldrig frågar oss är varför vi förväntas offra intimitet och sex med andra för att få bygga relation med en person. Svaret lyder: svartsjuka. Varken du eller din partner vill uppleva den känslan. När du känner dig svartsjuk drar du slutsatsen att din partner har utsatt dig för detta. Till följd måste partnern ändra sitt beteende. Detta kan i vissa relationer gå väldigt långt till den grad att partnern/du själv inte längre tillåts spana in andra personer, inte ha kontakt med tidigare vänner/ex som ses som ett hot för relationen, inte får ha sin mail privat etcetera.

I fria relationer vänder man på steken. Om din partner gör någonting som får dig att känna svartsjuka lägger du inte över ansvaret på partnern utan tar på dig det själv. Du ser att din svartsjuka handlar om din egen otrygghet och dina rädslor för att bli övergiven, att vara otillräcklig eller att inte vara älskad. Du kommunicerar med din partner om din svartsjuka utifrån perspektivet vad du kan göra och hur din partner kan stötta dig för att möta de känslorna utan att lägga över skulden för dem på partnern. Grundtanken är att du är fri att äga din sexualitet och ditt känsloliv och uttrycka detta till vem du vill när du känner för det och att det är din partner också. Vad du vill och vad din partner vill kan vara olika. Även om du endast vill vara sexuell/romantisk med din partner kanske hen fortfarande vill vara det med flera. Du försöker inte kontrollera partnern. Självklart kan du göra slut om ni av olika anledningar inte är kompatibla, men det är någonting annat än att göra slut för att partnern inte tillåter sig kontrolleras av dina svartsjukebehov.

Måste man ha frihet kring sexualitet och romantiska känslor då? Kan man inte bara ha många vänner? Jo, kan kan man. Men om man vill ha närmare relationer än vänskap med flera, varför ska inte det vara tillåtet? Vissa tycker att sex helt enkelt är en rolig aktivitet och sex med olika människor är en mycket rolig aktivitet. Personligen upplever jag att när kroppar möts i en kärleksakt öppnar det upp för en mängd känslomässiga dimensioner i relationen som jag aldrig uppnår med vänner hur nära och mycket vi än umgås.

Är det så lätt då? Nej. En del människor uppger att de aldrig känner svartsjuka (lyckostar), men för alla oss andra krävs det övning. Det är väldigt svårt att hantera svartsjuka, då vi är ovana vid att tänka på sättet att det ens är något vi ska lära oss att hantera och därför är det lämpligast att ta det stegvis. Även om man förstår saker och ting intellektuellt kan man ändå reagera irrationellt i situationer som triggar ens känslomässiga sår. Men som många har upptäckt är det inte så himla lätt att leva ett konventionellt liv heller. Svartsjuka uppstår oavsett och känslor av att vara otrygg har skapats tidigare i livet än i det pågående förhållandet. Oavsett relationsform finns det aldrig garantier för att relationen kommer att hålla, eller i alla fall inte att partnern kommer fortsätta att vara kärleksfull med en vilja att möta ens behov.

Hur gör man med smärtan? Är det svartsjukan i sig som är problemet eller är det smärtan kring den? Är den övermäktig finns det säkert andra ångestliknande tillstånd där du upplever stor smärta än bara när du är svartsjuk. Då är det det du behöver lära dig att hantera och sådant kan behjälpas professionellt med terapi. Det finns självklart inget självändamål i att tortera sig själv bara för sakens skull. Tänk fobier; om jag skulle ha fobi mot skorpioner skulle jag knappast uppsöka terapi med tanke på bristen av dem i detta land. Skulle jag däremot ha fobi mot trånga uttrymmen skulle det vara relevant att jobba med detta med målsättningen att exempelvis kunna åka tunnelbana och hiss. På samma sätt tror jag inte att det finns en poäng med att sätta upp ett ideal om att du ska göra dig helt fri från alla svartsjukekänslor, utan bara de som är relevanta för att du och din partner ska kunna leva ett så fritt liv som ni önskar.

Så hur lär man sig att hantera svartsjuka? När du är i en relation behöver ni prata igenom hur ni önskar leva och titta på vad i detta som skapar svartsjuka hos den andre. Bryt ner vad svartsjukan handlar om egentligen (se mitt inlägg ”fyra olika typer av svartsjuka”). Därefter tror jag på att möta lite smärta i taget snarare än allt på en gång. Ibland har man inget val än att möta stor smärta; det finns några exempel i historien där partnern oväntat gör slut. Även den smärtan går över även om den skapar vissa sår och tillitsproblem. Den stora skillnaden med att aktivt jobba på svartsjukekänslor är att man gör ett konstant och gradvis arbete med sig själv och med stöttning från partnern. Resultatet blir att du upptäcker att din rädsla är obefogad för oavsett vad din partner gör som triggar din typ av svartsjuka, exempelvis en rädsla för att bli övergiven, blir utfallet att partnern kommer tillbaka till dig. På så sätt minskar smärtan och rädslorna efterhand. Om det känns lite obehagligt att partnern gosar med någon annan men gigantiskt smärtsamt om partnern har sex med någon annan så kanske ni ska börja med det som skapar lite obehag. Såvida den som ville agera inte känner att den hämmar sig själv för mycket och för ofta och inte märker någon utveckling hos sin partner mot att bli mer tillåtande; då är ni troligtvis inte kompatibla och då har ni inte en fri relation med målsättningen att var och en i relationen fritt ska få agera på sin längtan och lust.

Jag vill avsluta detta inlägg med att efter allt prat om svartsjuka och smärta säga några fina saker med fria relationsformer. Kommunikationen är mer ärlig och transparent än någonsin. Ingen tanke eller känsla är förbjuden. Det gör det lätt att acceptera, bejaka och älska sig själv. Vidare skapar det trygghet. Dina relationer blir mindre sårbara när de inte riskerar att ta slut bara för att du känner attraktion för någon annan. Du är inte kvävd och du slipper fundera kring om gräset är grönare på andra sidan då du faktiskt är fri att beta på båda sidor hagen. Olika människor kan tillfredsställa olika behov hos en. Det skapar variation. Har du haft ett intressant möte med en person smittar den energin vidare till nästa person. Relationerna tillför på så sätt energi till varandra och blir inte på bekostnad av varandra.

För mer info om vad Fria relationer innebär läs mitt tidigare inlägg: ”Fria Relationer”.